Musikerna på scenen är hemtrevligt inramade av draperier och lågt hängande lampor och strålkastare. Det ger en intim känsla i den stora, fullsatta Globen, fast frånvaron av storbildsskärmar och tilltagande synsvaghet gör det nog svårt för många av oss att se precis vad som händer på scenen, eller ens var His Bobness själv befinner sig just för ögonblicket. Undertecknad var tyvärr försenad och kom in under andra låten, It Ain't Me, Babe. När Highway 61 Revisited startade fick den applåder och jubel för upptempo-känslan - men försiktigt jubel och applåder, för publiken var lika belevad som musikerna på scenen.
Ännu ett återhållet jubel bröt ut vid de första tonerna som Bob Dylan fick ut från munspelet i Simple Twist of Fate, och så började alla långsamt släppa loss mer och mer när vår huvudperson svängde på mikrofonstativet och nästan på höfterna litet grand! Sedan kom en förändring i det annars hårt fastlagda spelschemat under turnén: Can't Wait i ett suggestivt arrangemang med snygga gitarr- och basgångar. When I Paint My Masterpiece som följde hade däremot mer stillsamma, vackra bakgrunder till melodin.
Mellansnack av Bob Dylan är lika sällsynt som enhörningar, och inte blev det något den här konserten. Men än viktigare än mellansnack för att visa respekt och samhörighet med publiken är att spela sina låtar väl, och Dylan sjöng verkligen inlevelsefullt och varierat för varje låt. En eloge till honom och bandet som efter månader på turné och decennier av spelande fortfarande framför varje låt med genuin känsla. Det är inte sprudlande energi som gäller här utan erfarenhet och pålitlighet, och sådant bygger bra konserter.
Scarlet Town var insvept i sköna klanger som den skall, och Make You Feel My Love gungade fram kärleksfullt. Efter Pay in Blood kom så en av musikhistoriens hits, tolkad och omtolkad tusentals gånger av alla inklusive Bob Dylan själv. I kvällens konsert startade den medryckande, framåtdrivande för att stanna upp och bli intim - ett arrangemang som skulle framhävt vilken låt som helst, men nu var det alltså giganten Like a Rolling Stone, med originell och ärlig sånginsats från sin lika legendariske skapare.
Konserten fortsätter med några låtar till, ofta med Bob Dylan vid flygeln fastän hans solon ärligt talat inte låter så bra, men det är kanske därför som jublet blir extra stort varje gång han kliver fram därifrån i sin svarta kostym med gnistrande silverutsmyckning och poserar litet tjusigt - kvällens mesta publikfrieri men mycket charmigt! Det gör han till kvällens sista "ordinarie" låt Gotta Serve Somebody, och även efter sista extranumret It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Lot to Cry. Däremellan har han spelat även sin andra monsterhit Blowin' in the Wind, men den låter inte lika inspirerad utan snarare som någon som vill sjunga den rakt tvärtemot hur den lät från början. Men den två timmar tighta spelningen har ändå bjudit på så många pärlor rakt ur musikhistorien att man kan promenera hem lika nöjd och lugn som alla andra i publiken och på scenen.
Ännu ett återhållet jubel bröt ut vid de första tonerna som Bob Dylan fick ut från munspelet i Simple Twist of Fate, och så började alla långsamt släppa loss mer och mer när vår huvudperson svängde på mikrofonstativet och nästan på höfterna litet grand! Sedan kom en förändring i det annars hårt fastlagda spelschemat under turnén: Can't Wait i ett suggestivt arrangemang med snygga gitarr- och basgångar. When I Paint My Masterpiece som följde hade däremot mer stillsamma, vackra bakgrunder till melodin.
Mellansnack av Bob Dylan är lika sällsynt som enhörningar, och inte blev det något den här konserten. Men än viktigare än mellansnack för att visa respekt och samhörighet med publiken är att spela sina låtar väl, och Dylan sjöng verkligen inlevelsefullt och varierat för varje låt. En eloge till honom och bandet som efter månader på turné och decennier av spelande fortfarande framför varje låt med genuin känsla. Det är inte sprudlande energi som gäller här utan erfarenhet och pålitlighet, och sådant bygger bra konserter.
Scarlet Town var insvept i sköna klanger som den skall, och Make You Feel My Love gungade fram kärleksfullt. Efter Pay in Blood kom så en av musikhistoriens hits, tolkad och omtolkad tusentals gånger av alla inklusive Bob Dylan själv. I kvällens konsert startade den medryckande, framåtdrivande för att stanna upp och bli intim - ett arrangemang som skulle framhävt vilken låt som helst, men nu var det alltså giganten Like a Rolling Stone, med originell och ärlig sånginsats från sin lika legendariske skapare.
Konserten fortsätter med några låtar till, ofta med Bob Dylan vid flygeln fastän hans solon ärligt talat inte låter så bra, men det är kanske därför som jublet blir extra stort varje gång han kliver fram därifrån i sin svarta kostym med gnistrande silverutsmyckning och poserar litet tjusigt - kvällens mesta publikfrieri men mycket charmigt! Det gör han till kvällens sista "ordinarie" låt Gotta Serve Somebody, och även efter sista extranumret It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Lot to Cry. Däremellan har han spelat även sin andra monsterhit Blowin' in the Wind, men den låter inte lika inspirerad utan snarare som någon som vill sjunga den rakt tvärtemot hur den lät från början. Men den två timmar tighta spelningen har ändå bjudit på så många pärlor rakt ur musikhistorien att man kan promenera hem lika nöjd och lugn som alla andra i publiken och på scenen.
där var min väninna, hon har inte missat många konserter
SvaraRaderaAha, ett av de trogna fansen, förstår jag!
SvaraRaderaOK då. Jag hade hoppats på mer sväng i låtarna och att sången hördes bättre. Tyckte att ljudbilden inte passade musiken, kanske bättre i ett mindre format typ klubb, som dekoren/ljuset nog försökte antyda, men karln drar ju stor publik så ... iallafall - Tack Bob.
SvaraRaderaJo, jag tyckte också att ljudet var dåligt och kunde inte alltid höra vad han sjöng, men jag antog att det var mitt straff för att jag inte kunde dem utantill sedan åratal...
SvaraRadera