tisdag 14 maj 2019

Stefan Otto No Ragrets på Stene Projects

Jag ångrar ingenting! Jag skall ha den här tatueringen på halsen, dricka den tionde shotten innan stängning, prova köra MC efter några öl för jag känner mig säker, balansera på broräcket för jag är kung över världen! Det ligger något skönt i att göra något som är farligt eller förbjudet, och tröskeln blir extra låg efter alkohol. Och dumdristigheten blir ett partytrick och ett personlighetsdrag i en del bekantskapskretsar, oftare bland killar än bland tjejer. Det är dubbeltydigt: ruset av att våga är starkt och skönt, men handlingarna kan leda till dåliga konsekvenser, i värsta fall kroppsskada och förstörda liv.


"No Ragrets" är det perfekta uttrycket för den känslan. En felstavad tatuering, som sitter där för livet och (kanske) vittnar om ett ögonblick av dåligt omdöme. Men om man menar vad man säger så skiter man i att det står fel och börnar på ändå. Våghalsimagen blir dubbelt befäst. Fast i andra kretsar är "No Ragrets" beteckningen på just den där dumme, obetänksamme som man inte vill vara eller är tacksam att man är några steg bort ifrån.


Stefan Ottos utställning No Ragrets på Stene Projects visar några aspekter av den manliga våghalsigheten. På en rad av pungkulor - rynkiga, håriga, fula, ömtåliga - är fler felstavade varianter av No Ragrets intatuerade. En rad med tavlor av målade masker ser skrämmande ut: tomma, stirrande ögonhålor och en air av ilska. Men de flesta av dem är målade i ljusa, hudnära pastellfärger, och de skrapiga penseldragen och inristade bokstäverna signalerar mer osäkerhet än aggressivitet.


En filmsekvens visar ett (pojk)rum med ett öppet fönster, ett skrivbord, en dator med flimrande bildskärm, och tre affischer. De två första är bilder från filmerna The Shining och Clockwork Orange, den tredje ett mörklagt, snedvridet huvud. Båda filmerna är våldsamma, men också klassiker som världen inte borde vara utan. Men är de allt man ser och älskar och ser om igen (och så kan det ju vara för en del) så blir ens världsbild begränsad. Filmen låter det se ut som att rummet omväxlande fylls med vit och svart rök som sugs ut igen, som andning som dras in och ut ur lungorna. Om det är från det rummet en ung man tar sin livsluft så tror jag inte att det räcker för ett fullödigt liv.

Jag är glad att Stefan Otto tar upp den här varianten av manlighet, problematiserande men inte fördömande. Verken är få men tänkvärda.

Länk till Stene Projects


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar