Människans hemlighet på Playhouse Teater

Jacob Bronowski var en av de TV-personligheter som under nittonhundratalet genom ambitiösa serier på BBC bringade kunskap till tittarskaran. Hans Ascent of Man hade dessutom ett hoppingivande tema; att mänskligheten vandrar på en väg av ständiga förbättringar. I David Byrnes pjäs Människans hemlighet (Secret Life of Humans) låter han Bronowskis sonson Jamie hamna på Tinder-date med Ava, som definitivt inte är ute efter mer än ett one-night-stand. Men när hon hamnar i huset där Bronowski bodde, alltså den äldre mannen om vilken hon forskat och undervisat, vill hon inte längre gå därifrån så snabbt.

Pjäsen låter Jamie och Ava hitta det låsta rummet i huset där Jacob (här kallad Bruno) sparat sina anteckningar från hela livet, anteckningar som inte ens hans fru Rita gick igenom under de 40 hon överlevde honom. Mycket långsamt får vi tillsammans med ungdomarna upptäcka vad Bruno arbetade med under andra världskriget, förtydligat i scener som spelas upp av en ung Bruno och hans kollega George.

Vår samtida Ava är kritisk till Bruno Bronowski och hans positiva människosyn. Själv är hon mer cynisk och har till och med den av flera andra förfäktade åsikten att människan var lyckligare innan vi slog oss ned och blev jordbrukare och behövde planera för framtiden. Själv ser jag det som en naivt önsketänkande om ett ursprungligt paradis; förutom att jag uppskattar sjukhus, glasögon, vaccin, isolerade hus, symfoniorkestrar och mycket annat som forskning och samarbete har givit mänskligheten, tror jag att det fanns minst lika mycket konkurrens och utslagning i jägar/samlarsamhällena, speciellt innan det fanns lagar och kontrakt som skyddade även de fysiskt svaga.

Att kunna forska om och kritisera sina föregångare är också ett privilegium som kommer när man har det någorlunda gott ställt, även om vi av Avas repliker förstår att hennes plats i samhällsbygget inte är helt säker. Men vad pjäsen Människans hemlighet visar åtminstone för mig är hur människor kan välja att utföra brutala saker under tider när mycket står på spel - andra världskriget, när en grym armé och ideologi utplånade människor och medmänsklighet - och ändå se det goda i mänskligheten; inte ge upp hoppet utan fortsätta arbeta för kunskap och förståelse. Det är ändå bra att pjäsen inte är övertydlig på den punkten utan låter det vara öppet för att man väljer att tänka det rakt motsatta.

Det är synd att huvudspåret, om människans väg och vägval, packats in i en banal Tinder-historia där ungdomarna blir stereotyper. Men Playhouse Teaters uppsättning är gedigen och bärs genomgående av goda skådespelare, och det är bra att de tar den här pjäsen till Stockholm efter att den uppmärksammats av den kräsna publiken i såväl London som New York.

Länk till Playhouse Teaters sida om Människans hemlighet

Foto: Viktor Kjellberg