Tre stjärnor i Michelinguiden betyder "Värt en resa" och det kan man verkligen säga om programmet för den 7 februari 2019 i Gävle Konserthus. Till det vackra och vackert belägna konserthuset hade samlats inte bara Gävle Symfoniorkester och en förväntansfull publik, utan även två unga kompositörer med stjärnglans och en pianist av samma kaliber.
Konserten inleddes med ett uruppförande av Jacob Mühlrads verk Einride (2019). Musiken började i en rik klang från orkestern från vilken det steg ett rop, först innerligt men senare återkom ropet med större dissonans. Harmonier söndrades till klanger som skavde, men sedan löstes upp i nya harmonier, i mjuka växlingar mellan starka och svaga nyanser. Det tio minuter långa verket var en känslosam och inbjudande upplevelse, och Gävle Symfoniorkester spelade väl i konsertsalens fina akustik.
Kvällens dirigent, Daníel Bjarnason, hade också skrivit kvällens andra verk, Processions, pianokonsert nr 2 (2009), till kvällens pianosolist, Víkingur Ólafsson. Ännu ett unikt framförande som gjorde det extra roligt att lyssna! Första satsen, In medias res, började som man kan gissa starkt men inte aggressivt, utan böljande, filmiskt och berättande. Anslaget var så storslaget och romantiskt att jag tänkte på Tjajkovskij! I andra satsen, mycket stillsam, stod då och då andra instrument i orkestern i fokus med varsin sololslinga, men främst stod pianot för ett melodiskt centrum. Slagverkssektionen hade mycket intressant att göra och låta! Ett par gånger lät det som körsång från väggen av små gonggongar. I sista satsen, Red-Handed, skapade framför allt pukorna fantastisk energi i den egensinniga taktarten. Det kändes ofta som att hela orkestern drev musiken framåt i olika takter, men ändå inte i otakt. Det var roligt att få höra en så spännande ny musik. Den går även att höra på kompositörens hemsida, här.
Moderna verk kan vara litet svårlyssnade och väcka oro med vågade disharmonier, och då kan det vara lugnande att avsluta med ett äldre verk ur den klassiska repertoaren. Vemodets mästare Franz Schubert har förstås sin egen sorg att bjuda på, och att han inte avsluta sin Symfoni nr 8 i h-moll (1822) påminner om att han dog alltför ung. Men eftersom musiken slutar efter det vackra Andante con moto kan man gå ut från konserten med en fin melodi att nynna på och vara glad och tacksam över en extraordinär konsert.
Konserten inleddes med ett uruppförande av Jacob Mühlrads verk Einride (2019). Musiken började i en rik klang från orkestern från vilken det steg ett rop, först innerligt men senare återkom ropet med större dissonans. Harmonier söndrades till klanger som skavde, men sedan löstes upp i nya harmonier, i mjuka växlingar mellan starka och svaga nyanser. Det tio minuter långa verket var en känslosam och inbjudande upplevelse, och Gävle Symfoniorkester spelade väl i konsertsalens fina akustik.
 |
| Daníel Bjarnason |
Moderna verk kan vara litet svårlyssnade och väcka oro med vågade disharmonier, och då kan det vara lugnande att avsluta med ett äldre verk ur den klassiska repertoaren. Vemodets mästare Franz Schubert har förstås sin egen sorg att bjuda på, och att han inte avsluta sin Symfoni nr 8 i h-moll (1822) påminner om att han dog alltför ung. Men eftersom musiken slutar efter det vackra Andante con moto kan man gå ut från konserten med en fin melodi att nynna på och vara glad och tacksam över en extraordinär konsert.
Inte en obehaglig musikupplevelse. Vackert konserthus.
SvaraRadera