Generell kärnkraftsoro, tankar på en kommande katastrof och diffusa skuldkänslor inbäddat i mycket pladder är vad teaterpjäsen Barnen bjuder på. Robin och Hazel bor en bit utanför den avspärrade zonen kring kärnkraftsverket där de båda arbetade. Där har skett en härdsmälta och människor har evakuerats, men Robin gör utfärder in i området varje dag. Oväntat dyker deras gamla kollega Rose upp - smack! står hon i deras kök och smack! så "råkar" Hazel dänga till henne så att hon får näsblod. Det är så pjäsen börjar. Därefter fortsätter den i det nervösa prat som två gamla frenemies lätt hamnar i när de skall rekapitulera vad som har hänt de senaste fyrtio åren.
Självklart har Rose och Robin haft ett förhållande innan han blev tillsammans med Hazel, och även efter det. Tack och lov gör inte pjäsen någon stor sak av den här förutsägbara klichén. Det gör den inte heller med några av de andra kritiska pusselbitarna, utan glider över dem i ett par meningar och en antydan om upprörda känslor: överbefolkning, elbrist, västvärldens materiella försprång. Mer i fokus, men fortfarande lika diffust, står den radioaktiva strålningen från det havererade kärnkraftverket och hur det skall saneras.
*** mild spoiler ***
Pjäsen haltar i logiken i några antaganden kring upplösningen: Är det säkert att det är de pensionerade ingenjörerna som arbetade på kraftverket som är de bästa att utföra städningsarbetet efter olyckan? Finns det inte tillräckligt med skyddskläder så att de måste arbeta i det kontaminerade området med livet som insats?
I Teater Giljotins lokal spelas pjäsen mellan två rader av åskådare, vilket gör att Hazels och Roses överspänt naturliga konversation skaver i öronen. Gunilla Röör och Katarina Ewerlöf kommer inte till sin rätt så här nära publiken. Peter Andersson mörka, raspiga stämma är dock som alltid en lisa att höra.
Lucy Kirkwoods pjäs The Children har gjort succé i flera engelsktalande länder, och jag kan förstå varför och det irriterar mig. Den sista uppoffringen tilltalar säkert många av åskådarna i alla åldrar. Först några odefinierade känslor av obehag på flera plan, sedan en ansats från den äldre generationen att städa upp för de kommande generationernas skull, så kan alla gå hem med en varm känsla i magen. Förutom för oss som tycker att pekpinnarna fladdrar åt fel håll och att pjäsen handlar om för mycket och för litet på samma gång.
Länk till Stadsteaterns sida om Barnen
Självklart har Rose och Robin haft ett förhållande innan han blev tillsammans med Hazel, och även efter det. Tack och lov gör inte pjäsen någon stor sak av den här förutsägbara klichén. Det gör den inte heller med några av de andra kritiska pusselbitarna, utan glider över dem i ett par meningar och en antydan om upprörda känslor: överbefolkning, elbrist, västvärldens materiella försprång. Mer i fokus, men fortfarande lika diffust, står den radioaktiva strålningen från det havererade kärnkraftverket och hur det skall saneras.
*** mild spoiler ***
Pjäsen haltar i logiken i några antaganden kring upplösningen: Är det säkert att det är de pensionerade ingenjörerna som arbetade på kraftverket som är de bästa att utföra städningsarbetet efter olyckan? Finns det inte tillräckligt med skyddskläder så att de måste arbeta i det kontaminerade området med livet som insats?
I Teater Giljotins lokal spelas pjäsen mellan två rader av åskådare, vilket gör att Hazels och Roses överspänt naturliga konversation skaver i öronen. Gunilla Röör och Katarina Ewerlöf kommer inte till sin rätt så här nära publiken. Peter Andersson mörka, raspiga stämma är dock som alltid en lisa att höra.
Lucy Kirkwoods pjäs The Children har gjort succé i flera engelsktalande länder, och jag kan förstå varför och det irriterar mig. Den sista uppoffringen tilltalar säkert många av åskådarna i alla åldrar. Först några odefinierade känslor av obehag på flera plan, sedan en ansats från den äldre generationen att städa upp för de kommande generationernas skull, så kan alla gå hem med en varm känsla i magen. Förutom för oss som tycker att pekpinnarna fladdrar åt fel håll och att pjäsen handlar om för mycket och för litet på samma gång.
Länk till Stadsteaterns sida om Barnen
Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar