Quantum Night av Robert J. Sawyer

Psykologen Jim har konstuerat ett test på ögonrörelser som ger ett hundraprocent korrekt svar på om någon är psykopat eller inte. Wow, så bra! Men hans exflickvän Kayla som är experimentell kvantfysiker har kommit på ett ännu bättre test som avslöjar om någon är psykopat, har ett samvete eller är en p-zed, en "filosofisk zombie" som inte reflekterar över sig själv utan följer gruppen i de allra flesta fall. Ännu bättre! Tyvärr finns det övertygande forskning som visar att proportionerna p-zed : psykopat : person med samvete är 4:2:1, så de flesta i världen är antingen viljelösa följare eller känslokalla monster, även om nästan ingen märker skillnad utom våra huvudpersoner med sina perfekta tester.

Det finns så många luckor i logiken i boken Quantum Night att jag får svindel: uppdelningen av människor baseras på några lösryckta idéer i psykologisk forskning och filosofi; det "vetenskapliga" definierandet av människors nivåer görs genom att man mäter superposition på kvantnivå i hjärnans mikrotubuli; det går att ändra nivåerna på enkla eller krångliga sätt; människors nivåer hänger samman via kvantsammanflätning. Därtill skriver Robert J. Sawyer också sällsynt illa; de första kapitlen utgörs av infodump efter infodump (märk väl att informationen mestadels är pseudovetenskap), sedan mixar han in så många samtida referenser att boken känns daterad redan samma år den kommer ut, och så har alla i boken lövtunna personligheter som dessutom kan förändras medelst en knapptryckning.

Under många år har jag hållit "nördighet" för en god egenskap: att intressera sig för ovanliga ämnen, att vilja fördjupa sig intill besatthetens gräns, att vilja lära sig mer och mer. Nu är det med sorg i hjärtat som jag påminns om de sämre sidor man kan hitta i viss nördighet: att vilja dela upp människor i tydliga kategorier, att peka ut några som sämre på att tänka, att själv höra till de få smarta, att hitta och genomföra drastiska lösningar på svåra problem även när priset är högt, att i hemlighet vara mänsklighetens hjälte. Quantum Night är full av det, sida upp och sida ned, och det gör mig litet illamående att läsa. Visst är det lockande att tänka sig att alla mobbare och oförstående antagonister man mött är p-zeds eller psykopater och att man själv hör till de få verkligt reflekterande, men om de andra i kategorin "Q3" är likadana självgoda töntar som Jim ber jag att få slippa höra dit.