För mig och många andra är den första månlandningen, den som skedde för snart femtio år sedan, ett faktum och historia. Jag fördjupade mig i den begränsade och litet tillrättalagda informationen om månfärden under 1970-talet och lärde mig namnen på de två första männen på månen, Neil Armstrong and Buzz Aldrin. Nya expeditioner med annat fokus skedde under åren, men säkert var det fler än jag som i hemlighet var besvikna över att rymdfärder i verkligheten var så mycket svårare än i science fiction.
Filmen First Man ger en bild från insidan av 1960-talets rymdprogram, med fokus på mannen som skulle bli den förste mannen på månen, Neil Armstrong. De utvalda astronauterna arbetade nära varandra under den intensiva träningen på NASA, och bodde även grannar tillsammans med sina familjer i ett bostadsområde avskilt just för dem. Varje timme på dygnet tillbringades med samma personer; tekniker och med-astronauter, och fruar och barn, och på olika sätt låg ditt liv i deras händer och deras i dina. Filmen visar den stämningen väl; en öl och lätta skämt med grabbarna efter arbetstid, närheten mellan familjerna, och i Neil Armstrongs fall minnet av dottern som dog i cancer innan han gick in i rymdprogrammet.
Det mjukare familjelivet är en kontrast till det strukturerade byggandet och styrandet av raketerna, men som vi får se finns kaos och osäkerhet även i det reglerade rymdprogrammet. Vi ser med astronauternas ögon hur de går in i de noggrant designade kapslarna och bara måste lita på att skruvarna håller emot de starka krafter som skakar raketerna under uppskjutning. Det är en stark känsla att få följa med astronauterna under de vardagliga men ändå högtidliga ögonblicken då de knäpps in i sina dräkter, vandrar genom slitna korridorer till sina farkoster och möts av tekniker som jobbat in i det sista.
En annan kontrast är den mellan liv och död. De spelar alla med livet som insats, vilket inte är ovanligt i farliga yrken, men de här människorna får inte vara vilda risktagare utan behöver hålla huvudet kallt när allt håller på att skaka sönder omkring dem. Men när tre av astronauterna, nära vänner och kollegor, brinner upp utan att ens ha lämnat jordytan, är det lätt att ifrågasätta meningen med det hela, hur hängiven man än har varit till projektet.
Den starkaste och vackraste kontrasten är mellan oljud och tystnad. Vi har sett den redan i inledningsscenen, med Neil Armstrong som pilot i ett flygplan på höga höjder. Hela planet skramlar, även en van pilot bör ha svårt att läsa av den vibrerande instrumentbrädan, faran är hög. Men ovanför molnen minskar luftens motstånd och påverkan och planet glider fram i mjuk tystnad. Trots varningarna om att han studsar mot atmosfären är det lätt att njuta tillsammans med Armstrong av den överjordiska stillheten. Samma känsla bjuds vi på under rymdfärderna, och i allra högsta grad när de två utvalda männen till slut landar på vår grannplanet. Kameran panorerar länge under tystnad över det underliga månlandskapet. Det görs ingen stor sak av vissa detaljer på vägen dit men det går att försjunka i vad de betyder ändå: "You are now leaving Earth orbit", tvekan inför att göra det första fotavtrycket i mångruset, jorden som hänger i skyn så som månen brukar göra för oss, minnen av känslorika stunder med familjen då Armstrong är så långt borta från dem som en människa någonsin har varit.
Filmen First Man är en fantastisk upplevelse av extremt ovanliga händelser inifrån en man som var där. Den visar en balans mellan det jordnära och det överjordiska med god känsla för vad som är viktigt.
Filmen First Man ger en bild från insidan av 1960-talets rymdprogram, med fokus på mannen som skulle bli den förste mannen på månen, Neil Armstrong. De utvalda astronauterna arbetade nära varandra under den intensiva träningen på NASA, och bodde även grannar tillsammans med sina familjer i ett bostadsområde avskilt just för dem. Varje timme på dygnet tillbringades med samma personer; tekniker och med-astronauter, och fruar och barn, och på olika sätt låg ditt liv i deras händer och deras i dina. Filmen visar den stämningen väl; en öl och lätta skämt med grabbarna efter arbetstid, närheten mellan familjerna, och i Neil Armstrongs fall minnet av dottern som dog i cancer innan han gick in i rymdprogrammet.
Det mjukare familjelivet är en kontrast till det strukturerade byggandet och styrandet av raketerna, men som vi får se finns kaos och osäkerhet även i det reglerade rymdprogrammet. Vi ser med astronauternas ögon hur de går in i de noggrant designade kapslarna och bara måste lita på att skruvarna håller emot de starka krafter som skakar raketerna under uppskjutning. Det är en stark känsla att få följa med astronauterna under de vardagliga men ändå högtidliga ögonblicken då de knäpps in i sina dräkter, vandrar genom slitna korridorer till sina farkoster och möts av tekniker som jobbat in i det sista.
En annan kontrast är den mellan liv och död. De spelar alla med livet som insats, vilket inte är ovanligt i farliga yrken, men de här människorna får inte vara vilda risktagare utan behöver hålla huvudet kallt när allt håller på att skaka sönder omkring dem. Men när tre av astronauterna, nära vänner och kollegor, brinner upp utan att ens ha lämnat jordytan, är det lätt att ifrågasätta meningen med det hela, hur hängiven man än har varit till projektet.
Den starkaste och vackraste kontrasten är mellan oljud och tystnad. Vi har sett den redan i inledningsscenen, med Neil Armstrong som pilot i ett flygplan på höga höjder. Hela planet skramlar, även en van pilot bör ha svårt att läsa av den vibrerande instrumentbrädan, faran är hög. Men ovanför molnen minskar luftens motstånd och påverkan och planet glider fram i mjuk tystnad. Trots varningarna om att han studsar mot atmosfären är det lätt att njuta tillsammans med Armstrong av den överjordiska stillheten. Samma känsla bjuds vi på under rymdfärderna, och i allra högsta grad när de två utvalda männen till slut landar på vår grannplanet. Kameran panorerar länge under tystnad över det underliga månlandskapet. Det görs ingen stor sak av vissa detaljer på vägen dit men det går att försjunka i vad de betyder ändå: "You are now leaving Earth orbit", tvekan inför att göra det första fotavtrycket i mångruset, jorden som hänger i skyn så som månen brukar göra för oss, minnen av känslorika stunder med familjen då Armstrong är så långt borta från dem som en människa någonsin har varit.
Filmen First Man är en fantastisk upplevelse av extremt ovanliga händelser inifrån en man som var där. Den visar en balans mellan det jordnära och det överjordiska med god känsla för vad som är viktigt.
 |
| Foto: Edwin E. Aldrin, Jr |
En riktigt jätte-bra film.
SvaraRaderaOhyggligt när den visar hur osäker man måste känna sig vid en rymdresa. Allting kring en skakar och tjuter, dundrar, knakar och liksom vrålar om en snar katastrof. Hade min bil under en färd protesterat en tusendel av detta så skulle jag stanna och inte köra en meter till.
Beundransvärt hur många noggranna steg som togs fram till månfärden. Hur allt som kunde prövas provades. Hur bakslag och katastrofer blandades med framsteg.
Filmen får mig att undra varför vi ens nämner andra företeelser från det sena 60-talet, i jämförelse med månfärden är ju musik, mode och politik mest bara bjäfs.
Intressant att tänka på att det ju i princip 1972 var denna tid/värld jag föddes in i. Det känns länge sedan.
Just nu undrar jag om det kanske är så att, förutom att vi föddes, så hände det inget viktigt, sedan fisk på land/människa på jorden, förrän den där dagen i juli '69 då månen fick besök av människa.
Bra film.
Ja, det var bra att få se hur de testade olika moment på vägen till månlandningen; att docka, att sätta månlandaren på marken. Och ändå var det så mycket som kunde gå fel när som helst! Och ändå arbetade de vidare, metodiskt och uppfinningsrikt, trots alla bakslag. Otroligt imponerande.
SvaraRaderaBra film. Särskilt spännande att uppleva månfärdsprojektets baksida för oss som är tillräckligt gamla för att ha fått följa med hela detta makalösa projekt i media när det hände. Katastroferna kunde man förstås läsa om i tidningen men hur astronauterna själva upplevde det hela framgick aldrig, där var det mest bara glada miner.
SvaraRaderaDet måste ha varit spännande att följa med i rapporteringen när det först hände! Under 1980-talet skedde ju några till exempel uppskjutningen av rymdfärjan som var litet speciell och intressant, men samtidigt kändes det inte lika viktigt som de historiska händelser man fortfarande talade om: Sputnik, Lajka, Gagarin och månlandningen.
SvaraRadera