Idén är en värld där dockor lever sida vid sida med människor; kortare, mjukare, fyllda med fluff och även någon form av inälvor. För ett tiotal år sedan gick showen Happytime, där ett halvdussin dockor med olika personligheter levde med människan Jenny i samma hus. Som så ofta tycks hända har bara några av deltagarna i serien klarat sig efter att den lades ned, medan andra glidit nedåt mot samhällets botten.
Det är ju inte heller så att dockor ses som fullvärdiga medborgare. De mobbas mer eller mindre öppet, blir ofta misshandlade av större och starkare människor och alla jobb står inte öppna för dem. Dockan Phil Phillips vad den förste polisen i LAPD, men han misskötte sig, blev sparkad och måste nu försörja sig som privatdetektiv. Under arbetet med ett fall hamnar han mitt i en grotesk om än litet komisk avrättning i en dockporrbutik. Nästa offer är Phils egen bror Larry Shenanigans. Nu tar polisen morden på allvar, och självklart tussas Phil ihop med sin forna kollega och numera ovän Connie Edwards för att de skall lösa morden.
Filmen tar en del välkomna poänger på dockors egenskaper; förhållandet till människor, roliga färger som blått och lila på hud och hår, och - ja, det är en hel del lila glitter som går in i och ut ur de små varelserna. Den vi får se är mer och mer av den skumma sidan av docklivet, medan de två poliserna jobbar sig fram med de ledtrådar de har. Det är då de någorlunda smarta skämten får ge vika för plumpare skämt som leker med humorn i att låta dockor bryta tabun och pippa, svära och knarka.
Bit för bit börjar logiken spricka i sömmarna, såväl i detaljer som i jakten på massmördaren och i Phils bakgrund som avpoletterad polis. Helt klart är filmen tänkt som en grovkornig komedi, inte en listig mordgåta, men till sist är det så mycket som spretar att jag tappar tålamodet även inför mindre orimligheter som jag tidigare accepterade. Melissa McCarthy gör som vanligt ett bra jobb som tuff, fräck polis; Phil Philips spelad av Bill Barretta har också förvånansvärd tyngd när inte placeras i korkade scener. Men i slutändan är filmen inte särskilt sevärd. Det minnesvärda är att se muppars ben, muppar som går av sig själva i filmen! Och dessutom att under eftertextera få se hur det åstadkoms med greenscreen, duktiga dockförare och skicklig klippning.
Det är ju inte heller så att dockor ses som fullvärdiga medborgare. De mobbas mer eller mindre öppet, blir ofta misshandlade av större och starkare människor och alla jobb står inte öppna för dem. Dockan Phil Phillips vad den förste polisen i LAPD, men han misskötte sig, blev sparkad och måste nu försörja sig som privatdetektiv. Under arbetet med ett fall hamnar han mitt i en grotesk om än litet komisk avrättning i en dockporrbutik. Nästa offer är Phils egen bror Larry Shenanigans. Nu tar polisen morden på allvar, och självklart tussas Phil ihop med sin forna kollega och numera ovän Connie Edwards för att de skall lösa morden.
Bit för bit börjar logiken spricka i sömmarna, såväl i detaljer som i jakten på massmördaren och i Phils bakgrund som avpoletterad polis. Helt klart är filmen tänkt som en grovkornig komedi, inte en listig mordgåta, men till sist är det så mycket som spretar att jag tappar tålamodet även inför mindre orimligheter som jag tidigare accepterade. Melissa McCarthy gör som vanligt ett bra jobb som tuff, fräck polis; Phil Philips spelad av Bill Barretta har också förvånansvärd tyngd när inte placeras i korkade scener. Men i slutändan är filmen inte särskilt sevärd. Det minnesvärda är att se muppars ben, muppar som går av sig själva i filmen! Och dessutom att under eftertextera få se hur det åstadkoms med greenscreen, duktiga dockförare och skicklig klippning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar