Har du haft otur på sista tiden? Tappat saker, snubblat och spillt ut hela den tunga hinken med vatten? Har de andra i byn också haft otur på sistone? Kan det bero på den där grannen som ingen riktigt tycker om? Det hände i Sverige under häxprocesserna för några hundra år sedan, men det händer även idag i Ghana. Där finns ett antal häxläger dit häxor samlats, inte alltid av egen fri vilja men i flera fall för sin egen säkerhets skull. Regissören Rungano Nyoni har undersökt dessa läger och gjort en film om ett sådant, som hon dock placerat i sitt födelseland Zambia.
Varifrån kom den nioåriga flickan till byn där man nu ser henne som orsaken till allt som går snett? Det berättas inte, ingen har frågat henne och ingen vet hennes namn. Hon svarar knappt på tilltal och förnekar inte att hon är häxa. Polisen som tar emot anklagelserna mot barnet ser luttrad ut inför de värsta fantasierna, men vet nog att det är bäst för såväl lugnet i byn som barnet självt att hon får komma till häxlägret. Den rådige Mr Banda tillkallas, uppringd i badet i sitt lyxiga hem, och hämtar flickan till lägret där ett trettiotal äldre kvinnor, "häxor", bor.
Det finns noggranna ritualer kring hur man avgör om någon är en häxa, ritualer som vi tittare kan skaka huvudet åt och även skratta åt - helt ologiskt! Men hur skall ett nioårigt barn veta om det de vuxna säger om henne är sant? Filmen väljer att inte låta kameran följa några av de brutalare scenerna, som när en nackad höna skall avgöra om flickan är häxa eller ej, eller när flickan försöker fly och blir infångad igen av hårdhänta väktare.
Kanske är det inte så illa att kallas för häxa och bo i ett läger med trettio andra? Jämfört med att bli utstött och kanske stenad av sina grannar verkar det ganska lugnt att måla kinderna och sitta och låtsasskrämmas när turister kommer för att besöka lägret. Men Mr Banda är listigare än så; han hyr ut kvinnorna till att dra upp lök och hugga sten, så det är inte någon lugn pensionstid för de åldrade kvinnorna. Är det ett liv för en nioårig flicka? Mr Banda ser en ny chans i den minsta häxan, som fått namnet Shula av de andra kvinnorna. Insvept i en häxdräkt så stor att hon nästan drunknar i den får Shula avkunna domar i brottsmål, och snart börjar Mr Banda ta ut den söta lilla häxan på andra äventyr.
Den lilla häxans framgångar ger hopp om ett roligare liv. Men har hon verkligen magiska krafter? Shula hamnar i sammanhang som kräver mycket av henne, för att inte tala om de farliga situationer där ilskna människor vill skada häxorna de fruktar och hatar. Det är underbart att se Shulas leende när hon äntligen får gå i skolan, tillsammans med andra utstötta barn! Den unga Margaret Mulubwa är en fantastisk skådespelerska; uttrycksfull även när hon bestämt sluter sig inför en hotande omvärld.
Men att bli utpekad som häxa tycks vara en märkning för livet, något man aldrig kan komma undan för att få leva ett lugnt, normalt liv, så länge människor tror på häxkonster och letar skyldiga bland dem de ser som udda. Även om filmens berättelse inte helt följer verkligheten, är det en stark påminnelse om vad grupptrycket kan göra mot människor som inte har ord och kraft att försvara sig.
Varifrån kom den nioåriga flickan till byn där man nu ser henne som orsaken till allt som går snett? Det berättas inte, ingen har frågat henne och ingen vet hennes namn. Hon svarar knappt på tilltal och förnekar inte att hon är häxa. Polisen som tar emot anklagelserna mot barnet ser luttrad ut inför de värsta fantasierna, men vet nog att det är bäst för såväl lugnet i byn som barnet självt att hon får komma till häxlägret. Den rådige Mr Banda tillkallas, uppringd i badet i sitt lyxiga hem, och hämtar flickan till lägret där ett trettiotal äldre kvinnor, "häxor", bor.
Det finns noggranna ritualer kring hur man avgör om någon är en häxa, ritualer som vi tittare kan skaka huvudet åt och även skratta åt - helt ologiskt! Men hur skall ett nioårigt barn veta om det de vuxna säger om henne är sant? Filmen väljer att inte låta kameran följa några av de brutalare scenerna, som när en nackad höna skall avgöra om flickan är häxa eller ej, eller när flickan försöker fly och blir infångad igen av hårdhänta väktare.
Kanske är det inte så illa att kallas för häxa och bo i ett läger med trettio andra? Jämfört med att bli utstött och kanske stenad av sina grannar verkar det ganska lugnt att måla kinderna och sitta och låtsasskrämmas när turister kommer för att besöka lägret. Men Mr Banda är listigare än så; han hyr ut kvinnorna till att dra upp lök och hugga sten, så det är inte någon lugn pensionstid för de åldrade kvinnorna. Är det ett liv för en nioårig flicka? Mr Banda ser en ny chans i den minsta häxan, som fått namnet Shula av de andra kvinnorna. Insvept i en häxdräkt så stor att hon nästan drunknar i den får Shula avkunna domar i brottsmål, och snart börjar Mr Banda ta ut den söta lilla häxan på andra äventyr.
Den lilla häxans framgångar ger hopp om ett roligare liv. Men har hon verkligen magiska krafter? Shula hamnar i sammanhang som kräver mycket av henne, för att inte tala om de farliga situationer där ilskna människor vill skada häxorna de fruktar och hatar. Det är underbart att se Shulas leende när hon äntligen får gå i skolan, tillsammans med andra utstötta barn! Den unga Margaret Mulubwa är en fantastisk skådespelerska; uttrycksfull även när hon bestämt sluter sig inför en hotande omvärld.
Men att bli utpekad som häxa tycks vara en märkning för livet, något man aldrig kan komma undan för att få leva ett lugnt, normalt liv, så länge människor tror på häxkonster och letar skyldiga bland dem de ser som udda. Även om filmens berättelse inte helt följer verkligheten, är det en stark påminnelse om vad grupptrycket kan göra mot människor som inte har ord och kraft att försvara sig.
En film som är väl värd att se bara för den ovanliga settingen. Det är inte ofta vi får se långfilm inspelad i Zambia. Varför man valde att ta upp häxläger som tydligen inte finns i Zambia, men väl i Ghana är dock underligt.
SvaraRaderaFör mig som bott i just Zambia som barn är det så mycket som är bekant, både gott och ont. Savannlandskapet/bushen, zambianerna; både hur de ser ut och hur de talar, kvinnorna som glädje-"jollrar", byarna ... Men mest _kontrasterna_; brevid mannen i guccikostym dansar en häxdoktor, brevid de som har ordentliga kläder finns de som inte har det, radion från fina huvudstaden spelar ut för kvinnor som arbetar på fälten för hand, och musiken kommer från en radio som hänger i snöre runt gubbens hals, cheifarna ...
Även om jag blev illa berörd av någon scen, så var det härligt att återse lite av min barndoms Afrika.
Och de zambianska sångerna - Åh vad underbart att igen få höra sådana!
Ja, det hade varit fint att få höra ännu fler av de zambianska sångerna som sjöngs, men jag är glad över den här inblicken jag fick i alla fall!
SvaraRadera