I Paramount, en av Los Angeles stadsdelar, är nio-till-fem-livet långt borta för de flesta. Där finns några butiksägare som kämpar för att hålla sina affärer öppna för kunder som vill betala så litet som möjligt eller snattar när ingen ser. När skolflickan Kamilla vaknar på morgonen finns det ingen frukost och inga pengar till lunch åt henne, och storebror som sitter och sover vid bordet är det bäst att akta sig för. Det är inget att undra på att hon längtar till ett ställe där hon känner sig behövd och nyttig - skoaffären några kvarter bort. Storasyskonen har förbjudit henne att hänga där, och innehavarna hojtar åt henne att gå till skolan istället, men Kamilla är envis och vet var hon helst vill vara.
Skobutiken drivs av bröderna Daniel och Eli. De, liksom många andra butiksägare i området, har koreansk bakgrund, och det är en källa till oro där rasismen flödar mellan alla etniska grupper. I en inledningsscen ser vi ett latino-gäng spöa Eli, men det är inte bara rasism som gjort att Kamillas storebror förbjudit henne att umgås med bröderna; där finns en historia av personlig sorg som hårdnat till hat.
Året är 1992 och på TV-bilderna i bakgrunden ser vi att det är dagen då poliserna som misshandlade Rodney King till döds friades. Upprorsstämningen och kravallerna som utbröt sipprar in i handlingen. Kommer plundringsvågen att nå Paramount? Eli vill skydda butiken men Daniel vet att det i värsta fall är deras liv som står på spel. Den spända stämningen pressar fram oväntade ögonblick av vänskap, som lika snabbt kan flippa över i nya utbrott av ilska. Osäkerheten i hur kravallerna skall utveckla sig speglas i oron för hur det skall gå för de enskilda personerna i historien.
Gook är en film som visar hur människor kan ta ut sin ilska på sina grannar och närmaste för att de känner sig fångade i liv utan utsikter, och det är mycket frustrerande och sorgligt att se. Filmen är också en efterlängtad skildring av livet för de asiatiska småbutiksägare som oförtjänt utsätts för avundsjuka, rasism och brott i kvarter där våldet genomsyrar vardagen. Men samtidigt är vänskapen mellan Kamilla, Eli och Daniel så fin att se, särskilt de många jätteroliga stunderna när de dansar, busar och pratar. Det gör Gook extra sevärd, och jag hoppas på fler filmer från regissören Justin Chon som själv spelar en av huvudrollerna.
Skobutiken drivs av bröderna Daniel och Eli. De, liksom många andra butiksägare i området, har koreansk bakgrund, och det är en källa till oro där rasismen flödar mellan alla etniska grupper. I en inledningsscen ser vi ett latino-gäng spöa Eli, men det är inte bara rasism som gjort att Kamillas storebror förbjudit henne att umgås med bröderna; där finns en historia av personlig sorg som hårdnat till hat.
Året är 1992 och på TV-bilderna i bakgrunden ser vi att det är dagen då poliserna som misshandlade Rodney King till döds friades. Upprorsstämningen och kravallerna som utbröt sipprar in i handlingen. Kommer plundringsvågen att nå Paramount? Eli vill skydda butiken men Daniel vet att det i värsta fall är deras liv som står på spel. Den spända stämningen pressar fram oväntade ögonblick av vänskap, som lika snabbt kan flippa över i nya utbrott av ilska. Osäkerheten i hur kravallerna skall utveckla sig speglas i oron för hur det skall gå för de enskilda personerna i historien.
Gook är en film som visar hur människor kan ta ut sin ilska på sina grannar och närmaste för att de känner sig fångade i liv utan utsikter, och det är mycket frustrerande och sorgligt att se. Filmen är också en efterlängtad skildring av livet för de asiatiska småbutiksägare som oförtjänt utsätts för avundsjuka, rasism och brott i kvarter där våldet genomsyrar vardagen. Men samtidigt är vänskapen mellan Kamilla, Eli och Daniel så fin att se, särskilt de många jätteroliga stunderna när de dansar, busar och pratar. Det gör Gook extra sevärd, och jag hoppas på fler filmer från regissören Justin Chon som själv spelar en av huvudrollerna.
En intressant och sevärd film med ett ovanligt perspektiv på 'hoodsen i LA.
SvaraRaderaKanske skall det visa på en underliggande nerv, men huvudpersonernas snabba växlingar till rent suicidala handlingar känns ibland konstiga för mig.
Den svart-vita filmen ger det hela en kool "Clerks"-vibb, och kredd för det, men det hade varit kul att se det tidiga 90-talets, rätt fula, färgpallett, i allt i från kläder och, orimligt dyra, skor till spretiga klotter-taggar.
Tack för din kommentar! Visst skulle färg istället för svartvitt ha gett filmen mer av 90-talskänslan, men just när jag såg den hann jag inte tänka på det.
SvaraRaderaJag håller med om att huvudpersonerna i filmen ibland gjorde drastiska val, men jag kunde ändå förstå dem utifrån deras liv som säkert kändes inburat av omgivningens förväntningar och få alternativ med mer hopp. Jag tyckte ändå att filmen var trovärdig och hoppas som sagt att regissören har mer att berätta på vita duken.