söndag 14 januari 2018

The Party

Ah, vilken underbar dag! Janet har blivit utnämnd till hälsominister - visserligen i oppositionspartiets skuggregering, men detta är inte bara en höjdpunkt i hennes karriär utan en viktig början för att värna om folkhälsan. Stämningen är på topp, alla ringer och gratulerar medan vännerna droppar in till middagen för att fira utnämningen - hur länge till innan bubblan spricker?


I vardagsrummet sitter maken Bill med skivspelaren och ett glas vin. Han ser hängig ut - depression eller baksmälla? frågar de förbisläntrande vännerna utan att vänta på svaret. Men hans uppsyn och ihopsjunkna gestalt antyder att det är mer än så. Dock orkar han resa sig och lägga på nya plattor med ypperlig jazz, så visst känns det som att det är på väg att bli en bra kväll.


De inbjudna vännerna delar mer eller mindre Janets politiska åsikter och ansvaret för den statligt skötta sjukvården är en guldklimp. Men som så ofta när man blivit alltför van vid sina privilegier blir det alltför lätt att för sin egen del rucka på de regler man tycker skall gälla alla. Och vips, så visar det sig att ganska många i rummet har tagit de där genvägarna man vill täppa till för andra. Skall det bli skandalen som knäcker karriären och grusar vänskaperna?


Mellan lägenhetens väggar studsar en av gästerna som en flipperkula, bankmannen Tom, med både kokain och en pistol dolda under kavajen. Några av de övriga känner reflexmässig avsky mot honom som sysslar med pengar och vinster, men vad har han själv för antipatier och vart skall de leda ikväll? Hans raka motsats är livscoachen Gottfried, vars lugna new age-uppenbarelse inte ruckas av något som händer under kvällen. Hustrun April har i alla fall fått nog och tänker skiljas från honom snarast. Hennes cynismer skär skönt genom kvällens alla floskler.


Sally Potters film The Party är späckad med begåvade skådespelare i gott samspel. Visst är några av replikerna och händelserna aningen förutsägbara, men samtidigt inte heller osannolika i sammanhanget. Omständigheterna och att filmen är inspelad i svartvitt för tankarna till den klassiska filmatiseringen av Vem är rädd för Virginia Woolf? - det och att första scenen utgörs av att en uppriven Janet öppnar dörren och välkomnar oss med en pistol riktad mot kameran. Nej, allt kommer att krackelera, men tack och lov med humor.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar