onsdag 3 januari 2018

The Greatest Showman

P.T. Barnum levde och verkade i USA under 1800-talet, en tid då fattigdomen var djup och vitt utbredd, men då företagsamma och lyckosamma människor kunde grunda egna imperier och göra sig enorma förmögenheter. Tänk att starta en cirkus, något som i sig kan bli ett medel för att ta sig från knappa omständigheter och uppfylla sina drömmar, och som underhåller både fattiga och rika nästan sida vid sida! Barnum & Bailey Circus fanns kvar ända fram i våra dagar, och lades inte ned förrän 2017.


Men innan P.T. Barnum startade den cirkusen vi känner igen idag hade han en cirkus av ett annat slag: en freak show där människor med udda utseenden och förmågor, äkta eller fejkade, visade upp sig för betalande besökare. Skäggiga damen, albinos, en sjöjungfru och den småväxte pojken som fick artistnamnet General Tom Thumb (Tummetott). Det är där som filmen tar sitt avstamp, med avstickare till barndomen och åren strax innan grundandet.


Filmen The Greatest Showman har en modern touch i design (osannolikt glitter och färg på de fantastiska kostymerna), musik och tema: P.T. Barnum hjälper sina utstötta protegéer att finna sin värdighet och glädje i att visa upp sig, och få betalt för det, inte bara spott och hån. Men filmen är en musikal, vilket betyder att de motsättningar och sorger som hade kunnat skava på riktigt poleras över med en sång - även när det är illa vet man att det kommer att vändas i lycka snart igen.


I mina ögon börjar filmen svagt; det är litet genant att se Hugh Jackman och Michelle Williams spela tjugoåringar, hur bra skådespelare de än är, men efter hand kommer rollerna som Phineas Barnum och hustrun Charity Barnum ikapp sina gestaltare. Sångnumren blir inte riktigt övertygande förrän en bit in, i en klassisk win you over-duett mellan Barnum och den tilltänkte investeraren Phillip Carlyle, spelad av flickfavoriten Zac Efron. Snart efter det lyfter taket i den starka och minnesvärda balladen Never Enough, som i filmen sjungs av Jenny Lind spelad av Rebecca Ferguson men med sångröst av Loren Allred.


Förutom skönmålningarna finns det en hel del rena oriktigheter i filmens handling, och det ser jag som en brist. Om man håller i minnet att The Greatest Showman bara är mycket löst baserad på P.T. Barnums liv så är det en färgsprakande musikal att låta sig underhållas av.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar