Jodå, första skivan från Oddjob snurrade flitigt i spelaren här hemma när den kom, så det är hemtrevligt på ett jazzigt sätt att höra låtarna när gruppen firar tjugoårsjubileum tillsammans med sin publik. Under två kvällar på Fasching spelar de låtar från sina sju skivor, och fastän det är på en tisdag och onsdag är lokalen full av fans, och stämningen är hög! Alla låtar från de sju skivorna? Nej, det hade nog blivit för mycket. Men många. Flera favoriter från plattan med bandnamnet, som Sideburns, Bloodstream, Aisah och Lim, och några av dem flyter ihop till en lång ström av musik.
Från nästa platta, Koyo, börjar ännu flera av låtarna att svepas in i psykedeliska klanger, på ett bra sätt. Precis innan paus kommer dock låten med största hitkänsla från skivan, den som är mest spelad på Spotify och mest önskad men sällan spelad på konsert, Return Of The Party Animal, och det är bra för den gör sig ju otroligt bra live.
Musiken från skivan Luma låter igen mildare och stillsammare, men är ändå fulla av energi. Fina låten Dariaa är ett bra exempel, när den växer kontinuerligt till ett kontrollerat kaos. Om låten Sewerside Blues från plattan Sumo får vi veta att Peter Forss skrev den då han kom in i replokalen och fann golvet täckt av bajsvatten. Jobbigt! Men det kan man knappt gissa av den medryckande musiken. Just de här kvällarna tar jag mig för övrigt extra mycket tid att lyssna på och uppskatta Peter Forss basspel, som inte bara är en ryggrad i bandet utan melodisk och mycket fin i soloutflykterna. Stämningen är hög och varken bandet eller (majoriteten av) publiken vill gå hem, så kvällen slutar på topp med några extranummer efter inropning.
Även nästa kväll är det alltså fullt på Fasching av människor som vill höra god inhemsk jazz. Nu är ordinarie trummisen Lars Skoglund på plats, men även inhopparen Janne Robertsson kvällen innan gjorde ett bra jobb. Nästa skiva i raden att spelas är Clint, tolkningar av låtar från Clint Eastwood-filmer som gruppen gjorde för att en tysk producent ville att de skulle bli mer säljbara. Dock tycker jag att de låtar de gör visserligen är stämningsfulla men inte har tillräckligt med driv, men med Ecstasy of Gold lyfter energinivån tacknämligt.
Efter paus får vi höra musik från skivan Folk, där gruppen fått låna inspelningar ur Visarkivet. Kulningar och näverlur inleder och inspirerar låtar som får fin jazzkänsla i gruppens uttydningar. Så har vi kommit fram till sista skivan, Oddjob Plays Weather Report, och humörhöjarna Badia och River People. Men det räcker inte för vare sig publik eller musiker! Vi får två extranummer för att behålla stämningen ett tag till och sedan samla oss och vara glada för att Oddjob har spelat bra jazz ända från nittonhundratalet till idag och förhoppningsvis i minst tjugo år till.
Från nästa platta, Koyo, börjar ännu flera av låtarna att svepas in i psykedeliska klanger, på ett bra sätt. Precis innan paus kommer dock låten med största hitkänsla från skivan, den som är mest spelad på Spotify och mest önskad men sällan spelad på konsert, Return Of The Party Animal, och det är bra för den gör sig ju otroligt bra live.
Musiken från skivan Luma låter igen mildare och stillsammare, men är ändå fulla av energi. Fina låten Dariaa är ett bra exempel, när den växer kontinuerligt till ett kontrollerat kaos. Om låten Sewerside Blues från plattan Sumo får vi veta att Peter Forss skrev den då han kom in i replokalen och fann golvet täckt av bajsvatten. Jobbigt! Men det kan man knappt gissa av den medryckande musiken. Just de här kvällarna tar jag mig för övrigt extra mycket tid att lyssna på och uppskatta Peter Forss basspel, som inte bara är en ryggrad i bandet utan melodisk och mycket fin i soloutflykterna. Stämningen är hög och varken bandet eller (majoriteten av) publiken vill gå hem, så kvällen slutar på topp med några extranummer efter inropning.
Även nästa kväll är det alltså fullt på Fasching av människor som vill höra god inhemsk jazz. Nu är ordinarie trummisen Lars Skoglund på plats, men även inhopparen Janne Robertsson kvällen innan gjorde ett bra jobb. Nästa skiva i raden att spelas är Clint, tolkningar av låtar från Clint Eastwood-filmer som gruppen gjorde för att en tysk producent ville att de skulle bli mer säljbara. Dock tycker jag att de låtar de gör visserligen är stämningsfulla men inte har tillräckligt med driv, men med Ecstasy of Gold lyfter energinivån tacknämligt.
Efter paus får vi höra musik från skivan Folk, där gruppen fått låna inspelningar ur Visarkivet. Kulningar och näverlur inleder och inspirerar låtar som får fin jazzkänsla i gruppens uttydningar. Så har vi kommit fram till sista skivan, Oddjob Plays Weather Report, och humörhöjarna Badia och River People. Men det räcker inte för vare sig publik eller musiker! Vi får två extranummer för att behålla stämningen ett tag till och sedan samla oss och vara glada för att Oddjob har spelat bra jazz ända från nittonhundratalet till idag och förhoppningsvis i minst tjugo år till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar