Autumn av Ali Smith

De inledande meningarna är poetiskt skrivna, och leker med andra kända inledningsord och boktitlar. Inget att undra på när scenen är ett halvverkligt landskap där en man sköljs upp på stranden, en man som inte är säker på om han lever eller är död. Under resten av boken finns han med främst i minnesbilder; egna minnen och andras minnen av honom.

Handlingen vänder till Elisabeth: trettiotvå år gammal och mött av motgångar i sitt försök att skaffa pass; elva år gammal och mött av mammans slarv när hon försöker göra sin hemläxa. Läxan är att intervjua en granne, och det är något hon verkligen vill göra. Hennes känsla var rätt, för när hon äntligen får börja prata med sin granne, Daniel Gluck från inledningskapitlet, öppnar han hennes ögon för nya bilder och oväntade sammanhang. Elisabeth är en kvick och nyfiken flicka, och dialogerna de för är givande för dem båda två.

Glimtar ur Daniel Glucks liv visar systern som ständigt utmanade hans tankar, och konstnären som en gång fick honom att se på ett nytt sätt. De har funnits och under en tid betytt mycket för människor omkring dem, men har nu försvunnit ur tiden och kanske ur människors minnen. Boken låter oss ana det vemodiga i det, men också livet som en flod där bilder kan dyka upp igen åratal efter att de tänktes ut. Efter How To Be Both vet vi att Ali Smith kan beskriva bilder med ord så att man längtar efter att se dem, och det gör hon/Daniel Gluck även i Autumn.

Människorna i boken stöts hit och dit av samtidens orättvisor, oavsett vilken tid de lever i. Bilder och tankar är flyktiga men kan vara sköna och starka nog att vara hållpunkter i en föränderlig värld. För att inte tala om vänskap, hur osannolik den än tycks vara. Ali Smiths bok gör inte allt bra i en svår tid, men lyser upp litet från sidan, som en påminnelse om trösten i det lilla och ändå så viktiga.

Fler böcker av Ali Smith:
The first person and other stories
How to be both