WorldCon 2017, onsdagen

Regnbågshår och steampunkhattar från hela världen har dragits till vårt grannland Finland, därför att för första gången hålls WorldCon i Helsingfors! Efter några roliga, lärorika och inspirerande besök på Swecon i Sverige blev det ett fantastiskt tillfälle för mig att fördjupa mitt SF- och fantasyintresse på världens största kongress år 2017. Och så stor den är! Så många människor, bekvämt klädda eller extra fint uppklädda, och framför allt: så många programpunkter!

Jag började med paneldebatten Fantasies Of Free Movement, som tog sin utgångspunkt i Mohsen Hamids nyutgivna bok Exit West. I den behandlas en realitet i samtiden, kriget i Syrien och människor som vill fly från det, i en omarbetad form och med en teknik och plot device hämtad från science fiction: att kunna förflytta sig ögonblickligen från en plats till en annan.

Glädjen över att jag fick en sittplats i salen där debatten hölls smolkades av att jag inte såg paneldeltagarna, och därför kunde jag aldrig avgöra vem som sade vad, förutom John-Henri Holmberg vars stämma jag kände igen sedan tidigare. Han påpekade att när själva resan, flykten, var (nästan) utan risker och fysiska umbäranden, flyttade det fokus till själva anledningen till att fly. När blir livet outhärdligt? När det ständigt blir litet värre, vid vilken tidpunkt kommer man att välja att vilja lämna det man har för något okänt? Märk också att detta i grunden är en liberal, humanistisk bok skriven av en författare med, förmodligen, liberal och humanistisk människosyn. Är den realistisk? Kanske inte, för tyvärr är inte världen liberal och humanistisk, men kanske har han skrivit den som något att tänka på.

När panelen blev tillfrågad om exempel på fri rörlighet i andra böcker lyfte Holmberg fram att äldre tiders SF-litteratur oftare lät upptäckare komma till tomma världar att kolonisera, eller möta illvilliga invånare att kriga mot och gör sig kvitt. Så nämnde han en novell av Isaac Asimov från 1949, Mother Earth, där 'spacers', kolonisatörer på andra planeter motvilligt kvoterar in jordbor som egentligen inte har de kunskaper som behövs för att klara sig på andra planeter. Rosanne Rabinowitz talade om Chris Becketts Marcher, där en drog låter människor glida till parallella universa, en mer pessimistisk bok berättad ur perspektivet av dem som stannar kvar och i någon mån blir lämnade kvar. Från publiken kom ett omnämnande av C J Cherryhs Down-Below Station.

När nästa panel som jag tänkt gå på var full, hamnade jag istället på sista föredraget av Academic Track Session 01: Uses Of Fantasy, vilket var en lyckträff. Med utgångspunkt i en stor enkätundersökning om fans inställning till Peter Jacksons Hobbitfilmer och ytterligare forskning i frågan berättade Minna Siikilä om Fandom och Anti-fandom. Jonathan Gray definierade anti-fandom år 2003; en gruppering som irriterar sig på ett verk och fansens hyllningar av det, och gärna vill se sig som gatekeepers av god litteratur/konst/film, till den grad att anti-fandom blir en egen subkultur. Man kan jämföra med fotbollslag och deras hejaklackar, och med hur ett subset av Star Wars-fans ogillar Star Trek. Bland Tolkien-fans finns en hängiven grupp som ogillar Peter Jacksons Hobbit-filmer.

De som gillade Jacksons filmer var de som såg boken och filmerna som två olika berättelser. De var glada över att få återvända till Tolkiens värld, och tyckte om att det skapades fler sagor i den. En grupp, ofta yngre och mindre hängivna fans, uppskattade Tauriel för hennes injektion av girl power. "Böckerna är hundra år gamla, det är dags att uppdatera dem!"

Anti-fandom-gruppen såg Jackson-filmerna som ett hot mot originalet. Det finns flera fan-editerade filmer där sådant som inte fanns med i böckerna och sådant som går emot fysikens lagar tagits bort. Att filmerna var för många och för långa, utkavlade från en enda bok, var också orsak till irritation. Dessa fans (anti-fans) hade ofta också noggranna förklaringar till varför de ogillade filmerna så mycket. Till exempel ses Tauriels romans med Fili som något som undergräver det stora och överraskande i när Gimli (hundratals år senare) blir betagen av Galadriel. En annan dvärg-alv-interaktion som tappar i signifikans för att den inte längre är den första är förstås vänskapen mellan Gimli och Legolas, men som någon litet vanvördigt sade "It is now easier for Legolas to take Gimli home!"

En hörnsten från Academic Track 02: 100 Years Of Estrangement hann jag också med. Tomi Huttunen berättade om Viktor Shklovsky, en rysk författare och filosof som för hundra år sedan myntade begreppet ostranenie - av misstag! Detta ord skiljer sig litet från det vanliga strannyi och blev ett uttryck för förfrämligande i konsten, att jämföra med Brechts Verfremdung. I själva verket berättade Shklovsky själv att han, som han ofta gjorde, helt enkelt stavade fel! Men han benade ut en hel del intressanta tankar, till exempel att konstnären som den nya Adam behöver ge tingen nya namn för de gamla är utslitna. Vid denna tiden, då futurism och rysk formalism inspirerade och formade litteraturen, skrev poeten Aleksey Kruchenykh den fascinerande dikten Dyr bul schyl, på nonsensspråket Zaum, som han menade innehöll mer rysk nationalkänsla än alla verk av Pusjkin. Andra poeter återupplivade gamla ord med nya uttal och förändrade böjningar. Det nya språket skulle vara obegripligt och svårt!

I panelen för Obsolete Science Ideas satt bara Howard Davidson och Åka Davour, varav den senare imponerade stort genom att susa runt med mikrofonen till publiken under frågestunden samtidigt som hon tänkte och talade kunnigt om (o)vetenskapliga idéer. Först hann de själva gå igenom teorier som vetenskapen övergivit men som levde kvar längre i SF-litteraturen. Den första var idén om jorden är ihålig, vilken Edmund Halley tänkte sig var fylld med lysande gas, medan många vill tänka sig att där finns andra landskap och kvarlevande dinosaurier.

Kanaler på Mars! Hav på Venus och på månen! Det är många som vill segla fram över andra planeter. Antigravitation och rymdskepp med artificiell gravitation fungerar inte så (enkelt) som man hoppades en gång. En idé som borde överges av alla för gott är den om planeter med samma klimat överallt. Planeter med rovdjur som är så grymma och effektiva att människor inte kan slåss mot dem - de rovdjuren borde under vissa omständigheter ha ätit upp alla andra djur och till slut också sig själva. (Varvid vegetationen kan leva vidare och sprida sig ostört.)

60-talsexperimenten med plattmaskar som åt resterna av plattmaskar som lärt sig hitta genom en labyrint och då själva lärde sig vägen genom labyrinten - de resultaten av "intagen DNA" försvann när man gjorde rent i labyrinterna! En medlem ur publiken påpekade att vi visat att Lamarckism inte stämmer - för jordiska arter! Kanske för utomjordiska? Men Davidson kontrade med att alltför energikrävande specialhändelser i reproduktionsprocessen rationaliseras bort under utvecklingen. I de banorna berättade Åka om en rolig novell av James Tiptree Jr hon läst, där han ingående diskuterar hur det kan gå till att man hittar en planet med humanoida varelser som faktiskt kan reproducera sig med människor. Davidson knöt ihop med att säga att dåliga vetenskapliga idéer kommer att leva kvar om de behövs för bra handling och effekter, och det viktiga då är att historien som använder sig av dem är konsistent mot sig själv.

En smakbit från Academic Track 03: Mimesis and Diegesis, gavs av Bo Pettersson i hans föredrag om gåtor och förfrämligande som litterära tekniker. "Defamiliarization is the foundation of all riddles." Gåtor är en utmaning att förstå något ovant/okänt, och kräver intelligens, lateralt tänkande och kunnighet om metaforer. Det finns gåtor/förfrämligande i klassisk litteratur utanför SF: Mahabharata och Odysséen. I deckare kan du behöva tänka om hela berättelsen när du får veta vem mördaren är.

Inom SF kan det ovana familiariseras, och vice versa kan det familjära avfamiliariseras. I H.G. Wells Världarnas krig förvandlas de vana hemmagatorna då strider rasar på dem. Att sedan vänja sig vid deras ursprungliga funktion då kriget är vunnet känns åter underligt. På sista sidan står det "There's nothing so strange as holding my wife's hand."

Arttu Rajanties föredrag Destroying the Universe with Vacuum Bubbles innehöll både klara fakta från kvantfysiken, utflykter i områden som möjligen görs osäkra av de möjliga energinivåerna i Higgsbosonen och toppkvarken, och möjligheten att hela universum äts upp av självgenererande vakuumbubblor som utvidgar sig med ljusets hastighet, men också beräkningar som gör troligt att det inte kommer att hända innan universum kollapsar av andra anledningar. Skulle vi kunna råka skapa sådana vakuumbubblor själva? Inte med partikelkollisioner av det slaget som görs idag, och inte heller med kraftigare acceleratorer av liknande slag. Det var ju skönt att höra!

Den sista paneldebatten för dagen blev för min del Red Mars/Green Mars, där det ena står för att vi inte får kontaminera och förändra Mars, medan det andra står för att vi skall terraform Mars efter behov. Panelen, som i diskussionerna utgick från att vi kommer att ta oss till Mars och börja kolonisera, bestod av Samuel Penn, Laurel Anne Hill och Sheyna "The Martian" Gifford, moderator och tillika en av de sex personer som inneslutna i en biosfär simulerade att kolonisera Mars under projektnamnet Mars 500.

Första sektionen kallades Good News - Bad News. LAHs goda nyhet var att det nog finns tillräckligt med vatten på Mars att utvinna för att kunna kolonisera. Den dåliga nyheten är att det finns bakterier på jorden, som förr eller senare kommer att råka följa med till Mars, som när de får kontakt med vatten kommer att omvandla det till kalksten. (De används till självläkande cement.)

SP sade att vi har chansen att få interplanetär lag på plats redan innan vi själva landat - men hur skall vi kunna kontrollera och eventuellt bestraffa vad någon gör på Mars? Vi kan skapa lagarna men har inte råd och styrka att se till att de följs. Han hoppades att forskare skall få 10-15 år att undersöka Mars och leta efter liv, innan gruvföretag och liknande kommer in och börjar utvinna och kanske förstöra det de inte ser.

SGs goda nyheter var att om vi inte kontaminerar Mars ökar det våra chanser som kolonisatörer att överleva. De dåliga nyheterna är att förr eller senare kommer vi att göra det ändå, speciellt om det gäller att överleva - till exempel tömma alla bränsletankar. Även om vi bryter en lag och blir straffade, går det inte att mäta sig mot att överleva här och nu. Dessutom är det många föreskrifter från jorden som känns löjliga när man är på Mars, var hennes erfarenhet från Mars 500. Är de inte vettiga, skrattar man bort dem.

I have a dream / I have a nightmare var nästa sektion.
LHHs dröm var att alla bestämmer sig för att följa reglerna och inte förorena Mars. Mardrömmen är att någon ändå kommer att bryta mot dem, på grund av Murphys lag - en människa vet inte om att hen bär på en bakterie som förstör allt.

SGS dröm är att vi hittar liv på Mars, enkelt liv i vatten, och att vi är respektfulla mot det. Mardrömmen är att vi inte hittar liv, för att vi inte vet vad vi skall leta efter - och att det hittar oss först. "We came, we saw, we drank the locals." Om några blir infekterade av en marsiansk livsform, skall de då stanna i karantän på Mars för alltid? Det vill säga, i det turliga fallet att vi upptäcker att de är smittade innan de landat på jorden igen.

Vad tror de kommer att hända i framtiden?
SP: vi kommer att kolonisera Mars, privata företag kommer att komma in och göra vinster, och förr eller senare kommer Mars att vilja ha självbestämmande. LAH har mer av en bön om att vi, medan vi koloniserar Mars, börjar uppskattar jorden mer och använder tekniker från Mars för att rena jordens miljö.

Hur många behövs det för att kolonisera Mars? För att undvika mutationer av inavel bör det vara minst 10000 personer, har genetiker berättat för LAH. Men, påpekar SP, Mars har en oändligt varierad spermabank bara några miljoner km bort, så det behövs nog inte så många. Kanske bara kvinnor plus en frysbox med sperma? Kvinnor är ju dessutom mindre och gör av med mindre syre. Men med erfarenhet från Mars-experimentet flikade SG in att det behövs ett minimiantal människor för att skapa normala beteenden. Någon kan vara jobbig på ett eller annat sätt, men alla egenheter tillsammans är det som skapar normalitet.