måndag 14 augusti 2017

WorldCon 2017, lördag del 1

Till den mycket intressanta diskussionen Beyond the Goldilocks Zone samlades Olli Wilkman, kunnig om rymdgeodesi, asteroider och strålning; Julie Novakova, biolog och astrobiolog; Michael Reid, professor i astronomi; och Janet Catherine Johnston, astrofysiker och bland annat ansvarig för att välja landningsplats för Viking-missionen.


Vad man menar med Guldlockszonen är den som, liksom i sagan, är perfekt för liv att uppstå och utvecklas: inte för varm, inte för kall, inte för stor, inte för liten etcetera. Jorden ligger i den, på ett idealiskt avstånd från solen, och räknar man generöst kan man säga att även Venus och Mars ligger inom den zonen. Men för planetsystemet Trappist-1, som kretsar kring en kall dvärg, ligger den beboeliga zonen närmare stjärnan och där har man upptäckt tre jordlika planeter.

Definitionen av beboelig är hittills vag, men en planet anses beboelig för kolbaserat liv om flytande vatten kan existera på ytan under en lång tid, långt mer än tusen år. Om vi baserar vår definition av liv på kolbaserat liv liknande vårt eget kan vi leta efter liv genom att analysera gaser i planetatmosfären, och leta efter de ämnen som biologiska livsformer släpper ut. Det är en alltför snäv definition för att täcka alla former av liv vi kan föreställa oss (och inte föreställa oss), men vi måste börja någonstans!

Novakova påpekade att vi dock kan finna beboeliga planeter eller andra himlakroppar på helt andra ställen, till exempel som månar kretsande kring planeter, eller i vida excentriska planetbanor där avståndet från solen varierar stort. Liv på den planeten skulle klara sig från att brännas upp respektiva frysas ned om de hade oceaner på ytan och en tjock väteatmosfär.

Andra för fram Rare Earth-teorin, att jorden har unika förutsättningar för liv som är osannolika att finna någon annanstans. De är att månen stabiliserar årstiderna, och att starkare tidvatten under perioden då den låg närmare rörde om miljön på ett sätt nödvändigt för att skaka fram liv. Jackson förväntar sig dock att se liv på månar till våra jätteplaneter, som Titan (som har hav av metan) och Encelladus. Vi vet att liv kan ta sig olika former och utvecklas under extrema miljöer, som stark syra och hetta. En publikfråga som kom senare var hur metanbaserat liv skulle se ut. Svaret givet av lyckade simulationer (byggt på spekulation) på det var att membranen behövde vara inverterade och lipiderna mer flexibla för att kunna fungera på lägre temperaturer. Reid svarade också att ett lyckat experiment på extremofiler som överlevde och utvecklades under svåra och föränderliga förhållanden är vi och det nu levande livet!

Fermiparadoxen får en ju att undra över varför inte andra civilisationer har utvecklats till en nivå där de kan/vill kontakta oss. Novakova påpekade att även med galaxerövrande civilisationer kommer de att sprida sig i bubbel-liknande former, och vi kan råka finnas i en bubbla dit ingen har tagit sig (än). Rymden är stor! Eller så har de varelserna tyckt det var för jobbigt att ta sig ut i rymden och sjunkit in i en virtuell värld istället.

Kan vi finna planeter som är ännu bättre lämpade för liv på jorden? Jackson önskade sig ett dygn med 20 timmar vakentid och 10 timmar sömn! Och det finns några andra idéer, vilka faktiskt tas upp mer ingående i en panel senare på lördagen, det vill säga sist i denna bloggpost!

Vi var många som hade samlats för paneldebatten med det viktiga temat Mental Illness in Science Fiction. Paneldeltagarna Emma Newman, Howard Taylor, Ash Carlton och Mary Duffy presenterade sig själva, modigt nog inte bara sina karriärer som författare och illustratörer, utan även sina erfarenheter av ångest och bipolär sjukdom.

Det var en bra öppning att låta alla klaga över stereotyper av diagnoser - Start the moaning! Taylor sade att om du som författare tar en egenskap - kan vara hudfärg, kan vara sjukdom - och gör den till en ursält för att karaktären skall vara ond - sluta med det! Så ser inte verkligheten ut. "If you make every crazy person bad, you will tell a lie." Newman pekade på kriminallitteratur, där en person kan få definieras av sin diagnos som att det räcker, och inte fyllas ut till en hel människa. Duffy noterade att Lord Peter Wimsey i Dorothy Sayers möter många onda och galna människor, men, som hon sade, tanken att människor som gör onda saker har något fel med dem är inte detsamma som att de har en mentalsjukdom. Carlton retar sig på när mentalsjukdom blir till en superkraft; när en autistisk person är en superbra detektiv, eller när det används för komisk effekt - en galning som säger underhållande saker medan hen sover på gatan och svälter.

De besvär som lyfts fram är oftast också "sexiga", det är aldrig symptom som att få ångest och svårt att andas. Taylor berättade att han själv ritat en actionkomediserie där huvudrollen är en tuff kampsportshjältinna som i en sekvens kickar en massa ass. Men vid nästa konfrontation tar PTSD över, och hon krymper, synligen krymper ihop i ett hörn, medan hennes vänner undrar varför hon inte går till handling. Newman påpekade att PTSD orsakat av krig och liknande upplevelser finns med i serier, men mer sällan med andra orsaker, vilket ju faktiskt är vanligt i verkligheten.

Taylor har skrivit en kort text med titeln "No, I'm fine" som berättar hur han inte vill ta ett piller den dagen, en text som en vän sade hen fann svår att läsa, men som Taylor kände var viktig att skriva. Newman valde att när hon skrev en berättelse ta lång tid på sig att introducera huvudpersonen innan hon lät läsaren veta att hon hade en psykisk sjukdom. Vad gäller att skriva böcker där en karaktär har psykiska problem, är det bra att försöka visa hur ens tanke- och beslutsförmåga kan halta på grund av problem utanför en.

När Newman såg 2001 förvånades hon över att andra talade om hur HAL blev galen. I hennes ögon betedde sig HAL logiskt i sin överlevnadsinstinkt, och förde en dialog mellan två sidor i konflikt, där båda sidor var lika sanna, och där både små och stora saker kan få lika vikt. Hon berättade också om en stund från festen kvällen innan, då hon emottagit ett Hugopris och borde varit på höjden av lycka, men kände sig nära hjärtattack och behövde gå bort från firandet. Övriga paneldeltagare delade också med sig av liknande erfarenheter, och fick mycket uppskattning från publiken för det.

Kan det vara ett problem med att gå ut med att man har psykiska problem, till exempel för att det kan leda till att man har svårt att få jobb? Ja, men de som har fördomar mot en då är nog inte någon man vill ha till kollega. Tvärtom är det viktigt att fler går ut med sina problem, för om man inte gör det skyfflas mentala problem undan till tystnad, till tabu, till något som definieras av andra och kan skapa rädsla och hat. Panelen hurrade istället för alla människor med problem som jobbar så hårt - extra hårt, på grund av omständigheter de inte rår över!

Lästips: Dan Wells "The Hollow City", där huvudpersonen är schizofren men där vissa av monstren han ser är verkliga.

Making Life Interplanetary: How Can Science Fiction Help? var frågan som Mikko Suominen, vetenskapsjournalist; Geoffrey A. Landis, fysiker på NASA som arbetar med utforskning av Mars, Venus och de yttre planeterna; Mark Halmagiu, mjukvaruutvecklare och publius (Christopher Carson), ordförande för Moon Society, dryftade.

Landis tog upp att förr i tiden så var det tack vare SF som folk började inse att stjärnorna de såg var solar, kanske med egna planeter. Dock är det så att SF ofta visar saker som funkar direkt, möjligtvis vid andra försöket, och snillen som bygger fantastiska saker i sin egen källare. Det borde framgå litet mer att det är ett hårt jobb som tar lång tid och går fel ibland - men att det är värt arbetet!

Halmagiu påpekade att när Star Trek började sändas så var det mest orealistiska, det som folk hajade till över, att där satt amerikaner, en ryss och en svart kvinna på kommandobryggan. SF kan hjälpa till att förändra folks inställning genom att visa andra och bättre möjligheter att leva, även att leva i rymden på nya sätt. publius fyllde på med att utmaningarna är mer sociala än tekniska. Först måste vi tro på något innan vi kan börja skapa det. Sedan måste man börja jobba för vilken framtid vi vill ha. Vi (människor som förstår oss på tekniken och utmaningarna) måste börja tänka på detta för att politikerna också skall börja tänka på det.

En publikfråga ledde till en intressant diskussion: det kan vara bra för miljön att utföra gruvbrytning på asteroider istället för på jorden, men borde den inte ske med robotar istället för mjuka, lättskadade människor? Halmagiu svarade att det är så många rymdexpeditioner som pajat på grund av mindre tekniska fel som kunnat lösas av en gubbe med skruvmejsel, så människor har också sin plats. Landis, som jobbat på Pathfinderprojektet, citerade en kollega som på frågan om hur mycket Pathfinder gjort under sina 90 första dagar svarade "Lika mycket som en arkeolog skulle klarat på en eftermiddag".

Dessutom lär oss rymdarbeten ett miljötänk som kan användas även på jorden. Allt vi kallar skräp på jorden är tillgångar i rymden - koldioxid på månen från kolförbränning, ja tack, det kan vi använda på något sätt!

Vad önskar panelen att SF bidrar till att folk börjar tänka på? Landis önskade sig teknologi för rymdfärder. Halmagiu ville se inspiration till att se i riktningar vi inte tänkt på. publius ville att man istället för all tekno-pessimism uppmuntrade till en positiv anda kring utmaningarna.

Kunniga, pålästa och vältaliga Julie Novakova hade en hel (nästan) timme för sig själv för att berätta kring temat Exoplanetary Zoo, och tog där upp planeter som vi funnit på mer oväntade ställen. För 25 år sedan upptäcktes en planet kring en pulsar, då man letade efter orsaken till att utsändningarna av pulser stördes. Vidare beräkningar visade att det fanns hela tre planeter i bana nära pulsaren, vilka alltså måste ha formats efter supernovaexplosionen som resulterade i pulsare. Senare har man funnit tre andra pulsarer (av de cirka 2000 kända) som också har planeter.

En annan stjärn-rest som skulle kunna ha planeter är vita dvärgar, i så fall förmodligen i form av rymdgrus kring en stjärna lika liten som jorden. Det har inte funnits några bekräftade fall, men om de finns så skulle de kunna härbärgera liv.

En typ av planet man hittat många av kallas "Hot Jupiter": gasjättar i bana nära sina solar, närmare än Merkurius. Det finns ett tusental bekräftade och ytterligare ett tusental obekräftade av det slaget och de upptäcks när deras påverkan på sin sol blir synlig via Dopplereffekten. Den vanligaste storleken på planeter man hittat faller i kategorierna "super Earth", alltså dubbla jordmassan, och "sub-Neptune", det vill säga mindre än Neptunus. Större planeter än så är för övrigt förmodligen inte lämpliga för liv.

Man har funnit planeter som rör sig i excentriska banor kring sina solar, med en ända nära solen och en mycket långt borta; och planeter som rör sig i system med två, tre och till och med fyra solar. De skulle kunna hysa liv trots sina extrema skillnader i förhållanden, om de hade ett tillräckligt tjockt och lämpligt uppbyggt vätemolntäcke. Även planeter helt utan sol, fritt vandrande i rymden, skulle kunna hysa liv, om den hade en tillräckligt stark värmekälla inom sig.

Planeter av jordstorlek verkar inte lika vanliga eller i alla fall inte lika lätta att hitta. Hur vi tänker oss att de bör vara uppbyggda är att de likt jorden har en kärna av smält metall vilket ger ett skyddande magnetfält, silikater i ett ytligare lager, och rörliga tektoniska plattor och vulkaner som orsakar att ämnen inifrån planeten skjutsas upp till ytan och rör om i miljön.

Vi vet inte exakt signalsubstanserna för att kunna avgöra om en planet har en växthusatmosfär. Vi kan  däremot viktiga biomarkörer i atmosfärer lik vår egen som visar om där finns liv. Det föranledde publikfrågan om man skulle kunna detektera liv på jorden om man vände sina mätinstrument hitåt? Ja, en Venusprob vändes faktiskt mot jorden och lyckades finna liv här! Puh, vilken tur!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar