Jordgubbslandet

De sena tonåren är en både frustrerande och spännande tid. Drömmarna om hur framtiden skall bli, kanske långt bort från vardagen, blandas med den krassa verkligheten av att de flesta vuxna omkring en inte verkar leva sina drömliv. Så är det för Wojtek, som kommer med sina föräldrar för att bo i en trång husvagn och plocka jordgubbar i Skåne, och så är det för den sura tjejen som räknar jordgubbslådorna, Anneli, dotter till jordgubbsbonden.

När de två börjar prata med varandra växer förälskelsen fram, långsamt och fint inramad av sommarsverige och de övergivna platser som kan kännas som deras alldeles egna. Men kärleken eller för den delen är inte något man skyltar med i det lilla samhället. Annelis pappa liksom de övriga bönderna håller sina inhyrda arbetare kort och vill inte komma dem närmre. Wojteks landsmän har heller inget till övers för svenskarna.

Bilden av sommararbetarna är brokig och mycket intressant. Några är där för första gången, och har måst svälja besvikelser och missade tillfällen i hemlandet och åka till Sverige för att tjäna ihop pengar till familjen för resten av året. Två yngre killar är bara där för att skaffa nog pengar för att åka till Amsterdam och lockar Wojtek att följa med dem. Tyvärr är det inte bara legala nöjen de drar med Wojtek på. När deras påhitt korsar ett lokalt, aggressivt medborgargarde blir det riktigt farligt, och snart uppenbaras det i flera led hur osäker tillvaron är för gästarbetarna.

Det är en skam att se, och det är viktigt att det visas upp och att de som behandlar sina anställda som mindre värda människor inte kommer undan med det. Men det kan inte hindra mig från att tycka att filmens höjdpunkter var den balanserade inblicken i Annelis och Wojteks liv. Jag hoppas på mer av den varan från regissören och manusförfattaren Wiktor Ericsson.