Inte hela världen

En del behöver lämna sitt barndomshem och sin familj för att leva ett rikare liv. Det kan vara smärtsamt för dem som blir lämnade hemma - Duger inte vi? Är våra liv för små? - och det kan göra det ännu smärtsammare för den utflugne att komma tillbaka. För Louis har det gått tolv år sedan han sist såg sin familj. Nu är han på väg dit igen.

Familjemedlemmarna är inte avogt inställda till den förlorade sonen, tvärtom förbereder de sig med förväntan och tar emot honom med öppna armar. Det är bara det att de alla är uppskruvade till max att mötet blir stressfullt. Mamman är extra uppiffad i grälla färger och berättar sina gamla tråkroliga historier för hundrade gången. Storebror Antoine är aggressiv och ifrågasätter allt de andra säger. Lillasyster Suzanne käftar ilsket tillbaka. Antoines fru Catherine, mittemellan alla, är ett centrum för oro och tveksamhet. Hur skall Louis kunna nå ett ögonblick då han kan säga det svåra han kom dit för att säga?

Mitt i de upptrissade scenerna av gräl, nästan-gräl och välmenande missförstånd, stannar filmen upp i ett antal intensifierade ögonblick. Det är då man känner med Louis att den på sitt sätt naiva familjen aldrig kan förstå det han kan berätta - eller att det kommer att göra ont när de börjar förstå - eller att de redan har förstått utan ord.

Antoine är så ilsken och motsägelsefull att han blir en karikatyr. Moderns ketchupmajonnäs är sorglig, men när hon ställer fram de personligt dekorerade chokladkakorna och säger att desserter är hennes styrka, hur skall Louis då kunna slå sönder det enda idylliska ögonblicket på dagen? Regissören Xavier Dolan låter varje familjemedlem överdriva sin personlighet, vilket gör att effekten av deras egenheter känns lika förstorat för åskådaren som för Louis själv, outsidern. Att rolltolkningarna är i överväxel understryker hur svårt det är för Louis att ta sig igenom ytan och säga det han måste. Det är starkt och mycket gripande.