Kontur 2017, fredagen

Hurra, dags för Swecon igen! Ännu en gång i Uppsala, på SF- och fantasykongressen Kontur. Swecons ande släpptes ut i Hotell Gillet och uppfyllde gäster, hedersgäster och arrangörer.

GoH-intervju Siri Pettersen
Siri Pettersen skojade om att ingen vet hur hon ser ut, så hon hade kunnat skicka någon annan och gå på den parallella paneldebatten, Fictitious Scumbags. Visst hade jag också gärna hört den diskussionen, men vi som valde Anna Sellins hedersgästsintervju fick höra en skämtsam Pettersen berätta hur hennes skrivande gick till, och om bakgrunden till trilogin Korpringarna.

Odinsbarn, första boken, låg i en byrålåda i tio år, under vilken tid Pettersen då och då plockade fram den och skrev på den. Till slut kom hon till en punkt där hon måste ha ett allvarligt samtal med sig själv: "Skall du skriva en bok? Vad behöver du för det? - Tid! Skall du ta ledigt från jobbet för att få tid?" Och under de månaders tjänstledighet som följde hann Pettersen skriva mycket - då fick skrivandet fokus och blev ett seriöst projekt. Men under den tiden växte förstås självtvivlet, och drog sig som tur var undan igen. När väl boken var klar kom alla brasklappar från bokförlagen: "Ingen vill sälja fantasy. Ingen kommer att vilja läsa boken. Ingen kommer att vilja köpa den. Den är för tjock, du är debutant, boken är på norska, den kommer inte att bli översatt..." Men som i Terry Pratchetts universum; om chansen är en på en miljon, så är det den miljonte gången nu, och för Siri Pettersen klaffade allt med Odinsbarn. Säkert är det så att de som läste fantasy som barn nu har vuxit upp, och inte bara köpte och läste boken utan också jobbar i boklådor och röstade fram den till bokhandlarnas pris.

Siri Pettersens väg in i fantasyn gick via rollspel och serier. Rollspelet är bra träning för författandet: man vet vilka historier som fungerar, man vet vad som är gjort intill leda, och man kan vrida om dem litet så de inte blir likadana som alltid. Odinsbarnet Hirka kommer från en D&D-kampanj på Island, men Pettersen förändrade henne till att bli ännu mer intressant. Om hon vore den enda i sin värld som inte har svans? Den enda som inte har magi? Bokens idé om människan som en (skrämmande) myt i Hirkas värld uppstod i efterhand. Namnet Odinsbarn betyder ju för övrigt inte att handlingen grundar sig i vikingasagan: det var ett öknamn som fäste på människan för länge sedan för att de (då) dyrkade Oden. Umpiri skulle kunna vara frostjättar, vilket Pettersen vagt funderade på, men hon var för lat för att forska i exakt hur de är så hon lät det vara odefinierat, och för övrigt är det sällan som kultur glider oförändrad mellan olika världar. Siri Pettersen samarbetar också gärna med översättare, då hon själv har uppfunnit så många av orden som är viktiga för handlingen, och de behöver få en bra översättning.

Hirka är alltid en outsider, men hon har en stark moralisk kompass och vinner över många med sin vänlighet. Men under handlingens gång lär hon sig att gott och ont inte är så enkelt fördelat som man först vill tro. Det blir speciellt tydligt vad gäller dreyri, som först uppträder obegripliga, onda monster men i tredje boken är det inte alls så säkert att målet måste vara att utplåna dem. Ríme får genomgå en nästan motsatt utveckling från att ha varit den utvalde till att bli en outsider, när han väljer att bli en Skugga, driven av självkritik och självhat som så många andra män i våra tider.

Siri Pettersen visste tidigt att berättelsen skulle bli en trilogi, och det kände också hennes mest lakoniske kollega på sig. "Så du skriver? Fantasy? Så då blir det en trilogi?" Pettersen visste också att böckerna skulle utspela sig i tre olika världar. Det var givande att få skildra vår värld genom Hirkas ögon, men också jobbigt för att hon samtidigt behövde faktakolla och få alla detaljer rätt, och det är tråkigt!

Nu skriver Pettersen på en barnbok, en fantasi från barndomen som pockade på och distraherade medan hon skrev annat, så hon var tvungen att skriva den först. Den handlar om en flicka i en bubbla, och riktar sig till barn i tioårsåldern och uppåt. Men sedan kommer det en ny bokserie som utspelar sig i Korpringarnas universum, men med andra personer i rollerna... om inte några från Korpringarna-trilogin dyker upp och kräver att få vara med. Det ser jag fram emot; det finns mer att utforska i Korpringarnas universum.

We remember James Tiptree Jr.
Det är trettio år sedan Alice Sheldon dog, kvinnan bakom pseudonymen James Tiptree Jr. som under 60- och 70-talet helt enligt hennes planer uppfattades som en man, och därtill en man med viril stil lik Hemingway. John-Henri Holmberg läste hans böcker i unga år, då författaren sågs som man, medan Johan Jönsson läste hennes böcker långt efter avslöjandet. Holmberg berättade ingående om hur Alice Sheldon i sitt liv spelade många olika roller; inför föräldrarnas läsekrets som charmig upptäckare under en Afrika-safari hon egentligen tyckte var hemsk, som god hustru åt sina två makar trots att hon egentligen älskade kvinnor, och som den före detta spionen James Tiptree Jr. inför bokförläggare och de många fans och författarkollegor hon brevväxlade med.

Under 1960- och 70-talet kom många feministiska författare som skrev intressant science fiction där sex och könstillhörighet tog större plats än tidigare. James Tiptree Jr. skrev också om det, men inte bara om det. Berättelserna fokuserar med stort psykologiskt djup på människor, men också på hur gener driver en mot ödesmättade slut, ofta döden. "Love is the plan the plan is death" lyder en ominös titel på en av hennes välskrivna noveller.

James Tiptree Jr. tog sig ytterligare en pseudonym, kvinnonamnet Raccoona Sheldon. De berättelser hon skickade in blev dock ratade av samma magasin som publicerade Tiptrees noveller, tills hon skickade med ett rekommendationsbrev från James Tiptree Jr.

Efter 70-talets könsöverskridande science fiction kom cyberpunk-författarna, viftade undan det som just varit och vände tillbaka till 50-talets författare. Det är en av anledningarna till att James Tiptree Jr.s verk idag är mindre kända än till exempel priset i hennes namn. En annan är att det under tidigare årtionden var novellen som var bärare av idéer och diskussionsskapande ämnen, men idag läser man oftare romaner än noveller. James Tiptree Jr.s romaner är inte dåliga, Johan Jönsson rekommenderar Up the Walls of the World, men novellerna är ännu skarpare. Några viktiga och läsvärda noveller är Your Faces, O My Sisters! Your Faces Filled of Light!, The Women Men Don't See och Houston, Houston, Do You Read? Till paneldeltagarnas rekommendationer fogar moderatorn Anna Bark Persson två egna där Tiptree skriver i genrer som skulle växa sig stora senare: The Girl Who Was Plugged In är cyberpunk innan dess storhetstid, och (med reservation för att jag kan ha hört fel) We Who Stole the Dream är tidig space opera. Jag känner att jag borde läsa James Tiptree Jr. så snart som möjligt och tackar panelen för inspiration!

How to Write Male Characters
Den sista punkten på min dag blev höjdpunkten, ett fantastiskt underhållande samtal mellan Kameron Hurley och Ann Leckie på temat hur man skriver trovärdiga mansbeskrivningar. Leckie sade att det kan finnas män i hennes böcker fastän ingen vet, men Hurley har just skrivit en space opera med bara kvinnor! Så vidtar en otroligt rolig kavalkad av gammaldags fördomar om kvinnor omkastade till att handla om män, främst formulerad av Ann Leckie men med starka inpass från Kameron Hurley.

Män är ju faktiskt halva befolkningen, och det är klart att de också borde få vara med i böcker! Bara för att en bok handlar om män är det ju inte en gender-tema-bok! Män är precis som vanliga människor. Att säga att de inte kan tala om känslor, att de inte ens har känslor, att de bara kan prata om "war and sportsball", det är faktiskt förolämpande mot män.

Tänk dig att du vill skriva en historia om krig. Då protesterar några och säger att den inte är universell, för den handlar inte om födslar. Det är inte rättvist, för krig är också ett legitimt ämne. Det är elakt att kalla böcker om "war and sportsball" för dude lit. Fast litet rätt också. Våra två författare läser för övrigt inte sådana böcker. Inte av manliga författare heller.

I en bok vill man ju genast veta hur en man ser ut, för att veta om man skall vara attraherad av honom. Han får gärna stå framför spegeln och smeka sina rock-hard abs. Nu kommer en idé! Han kanske står framför spegeln och känner sig ful och misslyckad för att han inte har rock-hard abs - men så ÄR han snygg i alla fall, när han tar av sina glasögon! Vilket fint sätt att utmana fördomar!

Fler briljanta idéer poppar upp: en space opera med bara män i rollerna! Fast det skulle ju bli en gender story. Kan knappt räknas som SF. Skulle inte sälja. Det räcker med en man i en bok. Åh så ensam han är! Han kanske dör på något grymt sätt? Det är ett billigt sätt att dra i våra känslor; ser vi en man väcks ju våra naturliga beskyddarinstinkter, det är ju djupt inpräntat i oss.

Hur skall vi kämpa mot stereotyperna? Vi kan försöka prata med männen i våra liv, och läsa böcker av män om män. Fast det är inte säkert att män är de bästa på att skriva om män. Män är ju inte så bra på att skriva böcker. Det är vetenskapligt bevisat! Men vi är neutrala, så vi kan lära män hur de skall skriva om sig själva. Ett annat sätt är att skriva böcker och ha med TVÅ män, och låta dem prata om annat än "war and sportsball". Fast inte fler än två män, för då blir det en gender story.

Hurley mailar ofta manliga författare förslag på hur de kan skriva bättre, och berättar att hon blivit attraherad till dem av något bra de skrivit. Leckie mailar och berättar om hon blivit förvånad över om en manlig författare varit attraktiv fastän han skrivit som han gjort - det är inte alla som kan vara både snygga och skriva!

Det finns klassiker skrivna av män, som dock suddats ut av historien. Skall vi lyfta fram dem? Men det kan vara orättvist mot några mycket bättre kvinnor som då blir bortskuffade.

Det högflygande samtalet avslutades med intelligenta frågor från publiken. Råd till manliga läsare? Leta inte alltid efter manliga karaktärer att identifiera dig med, det är viktigt att kunna sympatisera med någon som är annorlunda än en själv. (Men själva läser inte Leckie och Hurley om män.)

Hur får man rock-hard abs frågar en ambitiös ung man. Situps och steroider! Fota och lägg ut på Instagram!

En del snygga unga män får mediokra böcker utgivna till synes enbart för att de är snygga. Är inte det fusk? Jo, det är svårt att ta en ung snygg man på allvar. Och dessutom, om jag tycker att boken är medioker så är det en objektiv sanning, ingen annan kan seriöst tycka annorlunda.

Skulle det vara bra att kvotera in män i alla filmer som görs? Nej, det vore dåligt, "art should be pure", och ingen skulle göra en film med bara män utom för att vara politiskt korrekt. Förresten skulle ingen gå och se den, för män går inte på bio. Utom på dejt, och då är det ju inte de som betalar.

Finns det bra exempel på en stark manlig karaktär? Ja, låt oss gå tillbaka till Jane Austen! Hennes Mr. Darcy verkar vara en typisk man utan känslor och förmåga att prata om dem - men så vänder hon på stereotypen!

Det är svårt att skriva om män som pratar om annat än kvinnor, för kvinnor är ändå huvudpersonerna och det är klart att männen vill prata om dem. Skall man kanske gömma sig bakom gardinen och tjuvlyssna på hur män pratar när de är själva? Då kommer de säkert att dra upp skjortorna och jämföra sina rock hard abs!

Det finns mycket manlig nakenhet på TV nu och män som utsätts för sexuella attacker som ett led i handlingen. Man kan se män gå omkring nästan nakna medan kvinnor oftast bär rustning - till och med sexscener i de ojämlika dräkterna! Det är svårt för en sådan manlig roll att behålla sin värdighet. Det kan också lura män att tro att deras enda värde ligger i att klä sig utmanande och visa sina rock-hard abs. Men om man istället visar män i traditionellt kvinnliga uppgifter, som att ta hand om sin familj, och ser att de klarar dem (nästan) lika bra som kvinnor, så kan de återfå respekt och så kan vi förändra samhället till det bättre! Fast vi måste respektera de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor. Det finns en balans mellan manligt och kvinnligt som är bra. Det kanske är lika bra att män inte får lika mycket respekt. It's science!

Den intressanta, objektiva och ovanligt uppriktiga diskussionen avslutades med uppmuntrande ord från båda författarna.

I like men. They are just as important as regular, ordinary people (Ann Leckie).
Men are human too! (Kameron Hurley)