Nej, funken kan inte vänta på att slå rot i Stockholm: halv åtta kör George Clinton & Parliament Funkadelic igång sin partykonsert inför en publik som dansar i de branta bänkraderna. Mannen vars musik genererat ett rekord av sköna basgångar som andra snott och byggt vidare på sitter i mitten av de dansande, spelande, sjungande festfixarna på scenen när han inte är framme och sjunger själv. Cholly (Funk Getting Ready To Roll!) dundrar fram; Pole Power, Meow Meow och Flash Light och Atomic Dog rullar in efter hand.
Trycket är högt och ljudet är tungt, så tungt att en hel del detaljer och ofta också sången går förlorade i mullret. Men det hör till; det är inte en konsert vi är på utan ett party i en bubblande gryta av funk. Till showen hör inte bara utmanande klädda sångerskor utan en akrobatisk kille i lysande vit pälskostym med vidbrättad hatt som tar av kavajen och utför akrobatkonster med bar överkropp.Varje låt har det igenkännliga soundet av George Clinton & Parliament Funkadelic, men låter också olika från låt till låt och alltid med hög energi.
Med det långa gitarrsolot i Maggot Brain och en duett mellan två av sångerskorna som tar sig efter ett tag går tempot ned ett tag, men ökar igen med I Wanna Know If It's Good To You. I fantastiska, sugande The Presence Of A Brain kommer tack och lov de finare nyanserna fram, men det är rätt att det är det tunga gunget som driver konserten in i det sista: Get Up For The Down Stroke och We Want The Funk. Inte för att det var långtråkigt utan för att kvällen var fullpackad med action, så kändes de dryga två timmarna som mycket mer.
Trycket är högt och ljudet är tungt, så tungt att en hel del detaljer och ofta också sången går förlorade i mullret. Men det hör till; det är inte en konsert vi är på utan ett party i en bubblande gryta av funk. Till showen hör inte bara utmanande klädda sångerskor utan en akrobatisk kille i lysande vit pälskostym med vidbrättad hatt som tar av kavajen och utför akrobatkonster med bar överkropp.Varje låt har det igenkännliga soundet av George Clinton & Parliament Funkadelic, men låter också olika från låt till låt och alltid med hög energi.
Med det långa gitarrsolot i Maggot Brain och en duett mellan två av sångerskorna som tar sig efter ett tag går tempot ned ett tag, men ökar igen med I Wanna Know If It's Good To You. I fantastiska, sugande The Presence Of A Brain kommer tack och lov de finare nyanserna fram, men det är rätt att det är det tunga gunget som driver konserten in i det sista: Get Up For The Down Stroke och We Want The Funk. Inte för att det var långtråkigt utan för att kvällen var fullpackad med action, så kändes de dryga två timmarna som mycket mer.
Jag har länge velat gå på en riktig funkkonsert. Ni vet en sådan där med tunggung musik, en hel fest på scenen med ett gäng party*personer* (väljer mina ord väl) med stort hår, stora glasögon och vågad utstyrsel som partar musik.
SvaraRaderaJag trodde hela fenomenet dött ut någon gång tidigt 80-tal, men då jag nämde saken för Jenny sa hon att en snubbe vid namn George Clinton fortfarande höll funk-fanan högt.
Och så kom George Clinton till stan med sin funk-fest! 18-20 musiker och party-peppare på scen, avbytandes varandra i rampljuset. Sexiga sångerskor, coola blåskillar, en cheer-leader (Jump! Jump! Jump!), snygga moves hos publiken, en snubbe i vit hallickmundering ala Detroit '75 ... de hade t.o.m. en gittarist med regnbågsrasta som headbangade till saxofonen som vore det värsta grindcore. Majestätiskt tronande på scenen och fördelandes gracerna - George Clinton själv.
Inte sedan Manu Chao var i stan på Hovet såg jag en hel sittande publik ställa sig i stolarna och bara digga. Mycket coolt. Mycket party. Verkligen glad att jag gick dit! :)