The Sparrow av Mary Doria Russell

Redan här på vår jord finns musik som är så vacker och rik att den låter överjordisk, icke-mänsklig, himmelsk. Vilken underbar slump att det första tecken på utomjordiskt liv som astronomer fångar upp är en utsändning av sånger! Längtan efter att finna planeten Rakhat och möta dess invånare blir starkare av de sköna klangerna.

Fler tillfälligheter driver handlingen i boken The Sparrow framåt; mannen som upptäcker utsändningarna, astronomen Jimmy Quinn, är nära bekant med två skickliga lingvister, vilka båda sporras av idén att få lära sig ett helt nytt, icke-jordiskt språk. En av de två, pater Emilio Sandoz, är också jesuit, alltså präst i den orden som redan på jorden ivrigt gett sig ut för att möta nya civilisationer, och som i det här läget har resurser att bekosta en bemannad resa till Rakhat.

Tillfälligheter är förstås inte vad de inblandade skulle kalla det, utan Guds vilja - Deus vult. Den osannolika men också helt naturliga besättningen på skeppet blir de tre nämnda personerna, deras nära vänner och föräldrafigurer Anne och George och ytterligare tre jesuiter, alla med olika bakgrunder och kunskaper - medicin, lingvistik, fysik, musik - som gör dem till en idealisk grupp för att utforska en ny planet. Minst lika viktig är sammanhållningen bland dessa som kommer att vara utlämnade åt varandra under kanske prövande omständigheter. Den goda vänskapen och lättsamma stämningen får vi läsa om från första stund; de är alla människor som trots personliga sorger kan njuta av livet och stötta varandra vid problem.

Därför är kontrasten så stor mot den Emilio Sandoz vi möter efter återkomsten från Rakhat. Kapitlen från åren fram till 2019, då resan påbörjas, varvas med kapitel från 2059 och 2060, då Sandoz som ende överlevande är tillbaka på jorden, avskydd för vad som rapporterats från Rakhat och under utredning av Vatikanen. Han är en knäckt man, fysiskt i dåligt skick på grund av skörbjugg och obegripliga skador på händerna, men än värre är hans inre skador och sargade tro på Gud.

The Sparrow är inte bara en spännande first contact-bok, utan främst en studie i hur tron på Gud bryts mot verkligheten, förstärks eller rycks undan av de glädjeämnen och prövningar som huvudpersonerna möter både på jorden och på Rakhat. Boken låter oss vänta länge på att äntligen få sätta fötterna på den andra planeten, ännu längre på att träffa dess invånare, och hinner därför bygga upp förväntningarna på vad som skall komma parallellt med konkreta beskrivingar av arbetet på vägen dit.

Det gör att känslan av mirakel blir starkare när besättningen till slut landar; inte starkare som en explosion utan som en glöd som hålls vid liv av ständigt nya upptäckter. Hur ser invånarna ut? Hur lever de? Hur tar de emot främlingar? Vad roas de av? Vad kan de olika raserna lära av varandra? De långväga resande är kloka och försiktiga vid landstigningen; undersöker om de tål miljön, tar försiktigt kontakt med en bosättning, börjar lära sig hur världen är uppbyggd. Men det finns alltid saker som kan gå fel, och det som leder mot katastrofen är inte något de hade kunnat ana eller hejda.

Mary Doria Russells personteckningar är fina och inkännande, vare sig de handlar om människor som inte tror på Gud eller de som håller fast vid den trots att det gör ont. Litet grand tröttnar jag då och då på den skojfriska stämningen mellan alla inblandade, samtidigt som jag uppskattar att få se hur djup vänskapen och samarbetsförmågan är. De ganska få avsnitten fokuserade på Rakhats invånare hinner ge glimtar av ett fascinerande men för människor svårnavigerat samhälle. Hur kan ett folk som njuter av väldoft och stämsång knäcka en människa? Men det är precis som på jorden: skönhetsdyrkan och grymhet existerar bredvid varandra. Paradiset finns varken på jorden eller på Rakhat.