fredag 21 april 2017

Logan

Den sista filmen om Wolverine är både en våldsskildring av det blodigare slaget, och en fin skildring av åldrande och att förlora greppet om livet. Den utspelar sig år 2029, i ett slitet framtidsamerika där mutanter jagas i USA och måste gömma sig på andra sidan gränsen till Mexico. Men den dystopiska världen är inte av det hårdkokta slaget, där tuffa hjältar och skurkar slåss med knytnävar och tuffa repliker, utan en ogästvänlig framtid som nöter på människor och mutanter.


Den har nött på Logan, som åldrats och försvagats, men än värre drabbad är professor Xavier, vars framskridna Alzheimer gjort honom oförmögen att kontrollera sina krafter vilket lett till utbrott med dödlig utgång för ett flertal människor och mutanter.


Logan besitter dock fortfarande övermänsklig styrka och stridskunnighet, vilket visas med all önskvärd tydlighet i den blodiga öppningsscenen. Stridsscenerna är många och grova; även om de tacksamt nog inte frossar i smärtan dröjer sig kamerna kvar litet längre på Logans långa, vassa adamantiumklor som penetrerar skallar och karvar av kroppsdelar.


Mutanter är som sagt jagade, och när en tungt beväpnad grupp ledda av en hånfull prisjägare och en hänsynslös mutationsforskare dundrar in över Logans gömställe tvingas de på flykt - förstås inte utan att lämna efter sig ett spår av styckade kroppar. Där har Logan konkurrens av den till synes späda lilla flickan Laura, som har alla Wolverines egenskaper och litet till. Är det så bra för ett barn, egentligen?


Alla actionfilmer har lugnare partier där handlingen skall visa psykologiskt djup hos de medverkande och gärna vara litet sentimentala över vad de pressas till för att överleva. Det fina med Logan är att dessa mellanspel är minst lika välgjorda som i renodlade dramafilmer (buret av skickliga skådespelare som Patrick Stewart, Hugh Jackman och Eriq LaSalle), och att de är minst lika viktiga som resten av filmen. Mötet med familjen Munson ger en smärtsam (om än ologiskt placerad) inblick i det goda i gemenskap och vänskap, och i förbifarten också några detaljer i den diktatoriska och nyrasistiska världsordningen.


De senaste åren har actionfilmer blivit mer och mer realistiska och skitiga, med ett starkt inslag av dystopi. Logan har tagit ett artistiskt oklanderligt steg i den riktningen, inte (bara) genom att fläska på med mer våld och imponerande visuella effekter, utan genom att fokusera på handlingen, världen den utspelar sig i och människorna/mutanterna som lever där. Logan skulle kunna vara ett värdigt slut på överbuden i ultravåld, men i en värld av flera parallella X-Men-tidslinjer finns förstås risken att man drar vidare i alla trådar filmen lämnade efter sig. Låt oss i alla fall hoppas att den startar en trend av meningsfulla actionfilmer.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar