De är mycket stolta över vad de kan bidra med till mat åt familjen, bröderna Guddu och Saroo. Saroo är bara fem år, men när storebror skall ge sig iväg på nattarbete demonstrerar han hur stark han är för att få följa med. Det är roligt och rörande, men framför allt ger det en klump i magen att tänka på hur många barn i Indien och hela världen som måste arbeta under svåra omständigheter för att de och deras familjer inte skall svälta. Då är det ändå fint att se att Saroo och Guddu har varandra att skoja och skratta med emellanåt.
Men Guddu försvinner för att arbeta, och kommer inte tillbaka till den bänk på tågstationen där han lämnade sin envise lille bror. När Saroo hoppar på ett tåg för att leta efter slantar och andra användbara rester, börjar tåget att rulla och stannar inte på flera timmar. I staden där Saroo hamnar, Calcutta, talar man ett annat språk, och den lille pojken har ingen chans att hitta hem igen då ingen vet var platsen han kommer ifrån ligger.
Det är gripande att se den första delen av filmen, med den lille, kompetente Saroo som försöker hanka sig fram i okända miljöer där det också finns illvilliga typer. Pojken är så otroligt söt med sina stora ögon och runda kinder, som ett Bullerbybarn med andra färger, men han springer och betraktar och analyserar omgivningarna som någon som är mycket äldre och hårdare prövad. Till slut kommer han till ett barnhem, där några visserligen har goda intentioner men andra gör livet till en plåga för några av barnen.
Efter de folkrika scenerna med Saroo i Calcutta är kontrasten stor till det ljusa, avskalade livet på Tasmanien och de två ljushyllta adoptivföräldrarna, Sue och John Brierley. Men den lille Saroo är glad och nöjd över det nya livet och omtänksamheten, trots att man skulle kunna tänka sig att han blivit knäckt och rädd av allt han varit med om. Samma tur har dock inte hans adoptivbror Mantosh, som växer upp med inre demoner som driver honom till drogmissbruk och ett vårdslöst hanterat vuxenliv.
Kanske är det önskan att vara den perfekte sonen som gör att Saroo arbetar hårt för att lyckas och göra sina föräldrar stolta. Men i början av vuxenlivet, i kontakt med studiekamrater från hela världen, börjar minnena från barndomen göra sig påminda. De pressar på, med skuldkänslor över hur familjen han lämnade kvar måste ha känt, och frenetiska försök att hitta dem med hjälp av det lilla han minns. Tack vare Google Earth är det möjligt att leta, men det är omständigt och krävande, och Saroo stänger ute sina närmaste under sitt desperata sökande. Filmen lotsar en fint in i Saroos känsloliv: fysika minnen av maten och människorna, stirrandet på suddiga satellitbilder, ljuset genom fönstret när han är på plats i Indien och kanske har hittat rätt.
Filmen slutar med bilder på de verkliga personerna i den här sanna berättelsen, och att se dem ger litet hopp även när man får veta att 50.000 barn försvinner i Indien varje år, även till hemskare öden än Saroos. På filmens webbsida finns tips på hur man kan hjälpa försvunna barn i Indien och hela världen. Jag hoppas att de får många besökare och hjälpare nu.
Lion the movie
Men Guddu försvinner för att arbeta, och kommer inte tillbaka till den bänk på tågstationen där han lämnade sin envise lille bror. När Saroo hoppar på ett tåg för att leta efter slantar och andra användbara rester, börjar tåget att rulla och stannar inte på flera timmar. I staden där Saroo hamnar, Calcutta, talar man ett annat språk, och den lille pojken har ingen chans att hitta hem igen då ingen vet var platsen han kommer ifrån ligger.
Det är gripande att se den första delen av filmen, med den lille, kompetente Saroo som försöker hanka sig fram i okända miljöer där det också finns illvilliga typer. Pojken är så otroligt söt med sina stora ögon och runda kinder, som ett Bullerbybarn med andra färger, men han springer och betraktar och analyserar omgivningarna som någon som är mycket äldre och hårdare prövad. Till slut kommer han till ett barnhem, där några visserligen har goda intentioner men andra gör livet till en plåga för några av barnen.
Efter de folkrika scenerna med Saroo i Calcutta är kontrasten stor till det ljusa, avskalade livet på Tasmanien och de två ljushyllta adoptivföräldrarna, Sue och John Brierley. Men den lille Saroo är glad och nöjd över det nya livet och omtänksamheten, trots att man skulle kunna tänka sig att han blivit knäckt och rädd av allt han varit med om. Samma tur har dock inte hans adoptivbror Mantosh, som växer upp med inre demoner som driver honom till drogmissbruk och ett vårdslöst hanterat vuxenliv.
Kanske är det önskan att vara den perfekte sonen som gör att Saroo arbetar hårt för att lyckas och göra sina föräldrar stolta. Men i början av vuxenlivet, i kontakt med studiekamrater från hela världen, börjar minnena från barndomen göra sig påminda. De pressar på, med skuldkänslor över hur familjen han lämnade kvar måste ha känt, och frenetiska försök att hitta dem med hjälp av det lilla han minns. Tack vare Google Earth är det möjligt att leta, men det är omständigt och krävande, och Saroo stänger ute sina närmaste under sitt desperata sökande. Filmen lotsar en fint in i Saroos känsloliv: fysika minnen av maten och människorna, stirrandet på suddiga satellitbilder, ljuset genom fönstret när han är på plats i Indien och kanske har hittat rätt.
Filmen slutar med bilder på de verkliga personerna i den här sanna berättelsen, och att se dem ger litet hopp även när man får veta att 50.000 barn försvinner i Indien varje år, även till hemskare öden än Saroos. På filmens webbsida finns tips på hur man kan hjälpa försvunna barn i Indien och hela världen. Jag hoppas att de får många besökare och hjälpare nu.
Lion the movie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar