Han öppnar ensam vid en av sina keyboards. Större delen av konserten kommer Ed Harcourt att genomföra på egen hand, spelande trummor, en av sina gitarrer - The Beast, The Dude och en som är så ny att han inte fått namn - ibland förstärkt av slingor han spelar in och upprepar. The World Is On Fire, Occupational Hazard och Loup Garou från nya skivan Furnaces låter stora och säkra.
Ed Harcourts melodier gränsar till folkmusik, men är inbäddade i rockklanger och framför allt Harcourts egna lyhörda spel, med mer eller mindre improvisationer kring arrangemangen. Han är så instämd med sig själv att det inte tillför så mycket när andra musiker gästar honom på scenen; Michael Blair på trummor och till Rain On The Pretty Ones en begåvad sångerska vars namn jag missade. Scenen är också arrangerad med instrument, ljudskapande objekt som en Fisher-Price-låda och mikrofoner som låter Harcourt ge personliga uttryck åt varje låt.
I högra hörnet står en dämpad mikrofon vid vilken han spelar Birds Fly Backwards intimt på den nya gitarren, och på en tramporgel All Of Your Days Will Be Blessed följd av en annan end of the world-sång, Last Of Your Kind. Trögheten i orgelspelet är kanske anledningen till att Ed Harcourt kan leva sig djupare in i sången och låta den stiga mot himlen som med innerligt eftertryck.
Noggrant trycker Harcourt igång slinga efter slinga av trummor och gitarr, för att ge oss en långsam, sugande version av Apple Of My Eye som sista låt. Men det räcker inte för publiken, och ur de många förslagen på extranummer plockar han Those Crimson Tears. Det var inte en så väldigt lång konsert men den kändes varierad och rik och som en påminnelse om att det finns människor vars puls kommer från den genuina musikens blodomlopp.
Ed Harcourts melodier gränsar till folkmusik, men är inbäddade i rockklanger och framför allt Harcourts egna lyhörda spel, med mer eller mindre improvisationer kring arrangemangen. Han är så instämd med sig själv att det inte tillför så mycket när andra musiker gästar honom på scenen; Michael Blair på trummor och till Rain On The Pretty Ones en begåvad sångerska vars namn jag missade. Scenen är också arrangerad med instrument, ljudskapande objekt som en Fisher-Price-låda och mikrofoner som låter Harcourt ge personliga uttryck åt varje låt.
I högra hörnet står en dämpad mikrofon vid vilken han spelar Birds Fly Backwards intimt på den nya gitarren, och på en tramporgel All Of Your Days Will Be Blessed följd av en annan end of the world-sång, Last Of Your Kind. Trögheten i orgelspelet är kanske anledningen till att Ed Harcourt kan leva sig djupare in i sången och låta den stiga mot himlen som med innerligt eftertryck.
Noggrant trycker Harcourt igång slinga efter slinga av trummor och gitarr, för att ge oss en långsam, sugande version av Apple Of My Eye som sista låt. Men det räcker inte för publiken, och ur de många förslagen på extranummer plockar han Those Crimson Tears. Det var inte en så väldigt lång konsert men den kändes varierad och rik och som en påminnelse om att det finns människor vars puls kommer från den genuina musikens blodomlopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar