Stranger Things

Vi är många som hade lättare att tro eller till och med hoppas på att det fanns något mer och spännande bakom väggarna i vardagen när vi var barn; att det vi läste om i science fiction- och även skräckböcker skulle kunna vara sant och hända oss själva. Efter några decennier av pluggande och jobbande har den tron nötts ned, men den är fortfarande stark i kompisgänget vi möter i Stranger Things: Mike, Dustin, Lucas och Will är några grabbar i tolvårsåldern som spelar Dunegons & Dragons i Mikes källare.

Att Will verkligen möter ett monster när han cyklar hem genom den mörka skogen, och faktiskt försvinner till en annan värld, startar flera parallella quests för att hitta honom, och inget av dem följer några regler man kan läsa sig till från en tjock bok. Pojkarna är drivna av vad de lärt sig i spelet; ta sig ut och leta i de fysiska omgivningarna, men också söka upp och fråga ut dem som kan veta mer om idéer de får.

Sheriffen i den lilla staden börjar förstås sina eftersökningar, utan några gissningar om övernaturliga orsaker, men med kunskap om andra oförklarade brott i trakten, och plockar på det viset fram viktiga ledtrådar på sitt håll. I händelsernas centrum sitter Wills mamma Joyce och storebror Jonathan, drabbade av småstadens skvaller redan innan försvinnandet för att de är fattiga och udda. Att Joyce insisterar på att Will fortfarande lever och finns nära kan avfärdas som önsketänkande, men tillsammans med henne upplever vi hur varelser från en annan plats gör sig hörda och försöker ta sig in i vår värld. Det är både ruskigt och fantasieggande att se hur det övernaturliga bokstavligen bryter sig in i det sjaviga hemmet, och det är starkt att se Joyce rusa iväg i skräck, för att sedan vända och gå tillbaka för sin älskade pojkes skull.

Pojkarna har en viktig hjälp i sitt sökande efter Will: den mystiska flickan de hittar under sitt letande efter Will. Redan från början vet vi att hon rymt någonstans ifrån, och att de som jagar henne inte tvekar att döda alla som sett för mycket. Hon säger inte mycket, verkar kunna bidra med mycket i pojkarnas quest, men är djupt skrämd inför vad de kan stöta på på vägen.

En stor och viktig del av Stranger Things är barnens vänskap. Sammanhållningen mellan pojkarna känns äkta från första stund, men de är också väldigt olika individer och reagerar olika på vad flickan, Eleven, vill göra och vägrar göra för att hjälpa dem. Att kompisgänget exploderar i bråk känns lika trovärdigt som när de håller samman inför dryga, dumma mobbare.

Några år äldre är Wills bror Jonathan, och Mikes syster Nancy och hennes klasskamrater Steve och Barb, och genom dem får vi också ett inslag av high school-kärlek, krossade hjärtan och än värre öden. Deras parallellhistoria som jag till en början tyckte fick för stor plats utvecklade sig väl, och de visade sig vara mer än typiska "första-offret-i-en-skräckfilm".

Några logiska kullerbyttor finns det - varför täcker Joyce sitt hem med julgransljus när alla lampor kortslutit varje gång Will kontaktat henne? Som tur var fick hon visst tag i parallellkopplade slingor, inte seriekopplade, och handlingen kunde fördjupas och fortsätta. Bit för bit uppdagades det vad som hänt med såväl Will som Eleven, men inte allt. Det beror inte på slarv från de hängivna serieskaparnas sida, utan för att bröderna Duffer ville berätta historien ur perspektivet av dem som inte vet allt - barnen, Joyce, sheriff Hopper - och som måste försöka hantera vad som händer dem. Skräcken och hotet dock blir inte mindre av att de får reda på mer.

Bröderna Duffer har talat om att nästa säsong skall visa mer av det hemlighetsfulla företaget och de experiment som har öppnat vägarna mellan vår värld och den slemmiga, kalla värld som vill krypa in i vår. En kort och koncentrerad säsong likt den första med det temat låter minst lika intressant som det vi redan sett.