Varje generation vill göra uppror mot den förra, och finna sina egna sanningar. Omkring förra sekelskiftet exploderade konsten i nya grenar: expressionism, impressionism, kubism, surrealism och många andra riktningar. Det är inte att undra på att människorna som såg på världen på dessa nya sätt dömde ut den tidigare, mer konventionella stilen, men det är synd att motståndet ännu är så stort mot att uppvärdera det traditionella måleriet. Men då och då händer det, som på Waldemarsuddes stora utställning, att den sortens konst ställs ut och får beundras för sin egen skull. Titeln är ett utrop, Salongsmåleri?!, den litet nedsättande term som användes om genren av de efterkommande.
I sal efter sal visas verken som hölls för vackra och lyckade under sin storhetstid, andra hälften av artonhundratalet. Konstnärer och undergenrer presenteras intill de tilldragande tavlorna, alla målade med noggrann teknik, skön harmoni och ljuvliga färger. Där finns skildringar av vardagen; några idealiserade lantbrukare och även den välkända Grindslanten, för målningar av barn var populärt.
Ännu mer intresserad var man dock av att måla historiska motiv ur Bibeln eller scener ur romersk och grekisk mytologi och historia. Där fanns många spännande händelser att dramatisera, ett stråk av exotism som kittlade litet extra, och inte minst möjligheten att måla nakna kvinnokroppar då ögonblicket krävde det - odalisker! En klänning som ramlat ned och blottar ett blekt flickbröst!
Mot detta kan man direkt invända att många tavlor exotiserar främlingen och skönmålar arbetarnas liv. Vill man fördjupa kritiken kan man säga att motiven är så pass direkt tilltalande rent estetiskt - lena barnkinder, egyptiska smycken i lysande färger - eller känslomässigt - Romeo och Julia kärleksfullt omfamnande, senare på väg i döden - att de inte kräver någon ansträngning från betraktaren, ingen tolkning. Detta är ju faktiskt den kritik jag själv har mot en del hypade moderna konstnärern, framför allt Jeff Koons, och den är till viss del giltig här.
Försöker tavlorna berätta något nytt eller är de bara vackra och spännande kompositioner? Det blir en än mer spännande fråga då utställningens målade tavlor varvas med Miss Anielas stiliga fotografier av sig själv i poser och dräkter som matchar gamla tideras imposanta målningar. Är de mer än bara något att titta på och njuta av? Under intryck av utställningen Salongsmåleri?! vill jag säga att titta och njuta räcker långt - inte hela vägen, men tillräckligt långt. Det goda hantverket är värt beundran.
Länk till Salongsmåleri?! på Waldemarsudde
I sal efter sal visas verken som hölls för vackra och lyckade under sin storhetstid, andra hälften av artonhundratalet. Konstnärer och undergenrer presenteras intill de tilldragande tavlorna, alla målade med noggrann teknik, skön harmoni och ljuvliga färger. Där finns skildringar av vardagen; några idealiserade lantbrukare och även den välkända Grindslanten, för målningar av barn var populärt.
Ännu mer intresserad var man dock av att måla historiska motiv ur Bibeln eller scener ur romersk och grekisk mytologi och historia. Där fanns många spännande händelser att dramatisera, ett stråk av exotism som kittlade litet extra, och inte minst möjligheten att måla nakna kvinnokroppar då ögonblicket krävde det - odalisker! En klänning som ramlat ned och blottar ett blekt flickbröst!
Mot detta kan man direkt invända att många tavlor exotiserar främlingen och skönmålar arbetarnas liv. Vill man fördjupa kritiken kan man säga att motiven är så pass direkt tilltalande rent estetiskt - lena barnkinder, egyptiska smycken i lysande färger - eller känslomässigt - Romeo och Julia kärleksfullt omfamnande, senare på väg i döden - att de inte kräver någon ansträngning från betraktaren, ingen tolkning. Detta är ju faktiskt den kritik jag själv har mot en del hypade moderna konstnärern, framför allt Jeff Koons, och den är till viss del giltig här.
Försöker tavlorna berätta något nytt eller är de bara vackra och spännande kompositioner? Det blir en än mer spännande fråga då utställningens målade tavlor varvas med Miss Anielas stiliga fotografier av sig själv i poser och dräkter som matchar gamla tideras imposanta målningar. Är de mer än bara något att titta på och njuta av? Under intryck av utställningen Salongsmåleri?! vill jag säga att titta och njuta räcker långt - inte hela vägen, men tillräckligt långt. Det goda hantverket är värt beundran.
Länk till Salongsmåleri?! på Waldemarsudde
Intressant skrivet om salongskonsten. Och om Jeff Koons. Jag upplever oftast nån slags obehag inför hans glättade och tomma konst.
SvaraRaderaDen vackra salongskonsten som talar till känslan är kanske aningen ytlig såtillvida att den inte kräver så mycket tolkning för att kunna uppskattas. Samtidskonstens intellektuella rebusaktiga språk kanske är mer utmanande, men går budskapet fram?
Jag är ju förtjust i både samtidskonst och traditionellt måleri, men på olika sätt, även om jag alltid väger in både intention och utförande (vilket jag ofta egentligen bara kan gissa). Men det finns något beundransvärt redan i det noggranna hantverket i de avbildande tavlorna där någon har lagt ned så mycket tid och ansträngning. Det är något som kan dra i mig genom århundradena, inklusive det här Salongsmåleriet.
SvaraRadera