Med stor detaljskärpa målar Tommy Hilding bilder av en värld som är overklig på flera plan. Valet av motiv är en anledning: icke-välkomnande höghuskomplex, karga landskap, en transformatorstation. En annan anledning är frånvaron av människor i tavlorna, vilket får en att undra över vad det är för historia de berättar. Sista lagret av distans lägger Hilding på målningens yta: smutsfläckar eller sprickor som signalerar att det han har målat är en bild, inte ett landskap.
I utställningen för fyra år sedan lät Hilding stora vepor med porträtt eller andra motiv täcka husfasaderna. I årets utställning för han in extra målningar i sina målningar utan den ursäkten; ett dramatiskt motiv av Marcus Larsson dyker upp mitt i en annan bild. Andra tavlor av landskap (inte grönskande utan torra, kalla) har fått avgränsade fält i annan färgton, som att två bilder skarvats ihop eller att delar av ett fotografi legat i solen och blekts. I ytterligare en annan tavla är övergången mellan de två motiven sömlös förutom i färgskalan, som om ett hål i verkligheten visar hur platsen såg ut vid en annan tid.
Skarvarna mellan de olika bild-i-bild-lagren varierar mellan att vara tydliga och suddiga, ibland i samma tavla. Emellanåt låter Hilding sin skickliga pensel skapa smuts på ytan av bilden, som att den ses genom ett dammigt fönster. En tavla visar för övrigt ett dammigt fönster, med breda streck kvar från slarvig putsning. I den stora tavlan Regale har de bruna fläckarna på marken invid stolparna flutit ut och droppat tvådimensionellt längs tavlans yta.
I tavlan Närvaro gästas ett hem av ett träd - det är skuggan av lövverket som så vackert skapar en egen tavla på en ljus vägg. (Fast infallsvinkeln motsägs egentligen av hur skuggorna faller i det solbelysta rummet bakom. Eller så har det ljuset speglats i glasrutor i en byggnad bakom.)
Jag tycker om att Tommy Hilding leker med betraktarens blick. Hans motivval och teknik är tillräckligt intressanta i sig, men lagret av fläckar ovanpå blir ytterligare ett lager av tankeverksamhet. Dock håller jag inte med om utställningstextens patosfyllda tal om vägs ände för utnyttjande av naturens resurser. Visst är Hildings landskap ödsliga, men de är folktomma med konstnärens intention. Får vi människor komma tillbaka in i bilden kan vi förändra det vi inte gillar, eller njuta av stillheten.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Tommy Hildings utställning Escapeland
Börje har också skrivit om utställningen
I utställningen för fyra år sedan lät Hilding stora vepor med porträtt eller andra motiv täcka husfasaderna. I årets utställning för han in extra målningar i sina målningar utan den ursäkten; ett dramatiskt motiv av Marcus Larsson dyker upp mitt i en annan bild. Andra tavlor av landskap (inte grönskande utan torra, kalla) har fått avgränsade fält i annan färgton, som att två bilder skarvats ihop eller att delar av ett fotografi legat i solen och blekts. I ytterligare en annan tavla är övergången mellan de två motiven sömlös förutom i färgskalan, som om ett hål i verkligheten visar hur platsen såg ut vid en annan tid.
Skarvarna mellan de olika bild-i-bild-lagren varierar mellan att vara tydliga och suddiga, ibland i samma tavla. Emellanåt låter Hilding sin skickliga pensel skapa smuts på ytan av bilden, som att den ses genom ett dammigt fönster. En tavla visar för övrigt ett dammigt fönster, med breda streck kvar från slarvig putsning. I den stora tavlan Regale har de bruna fläckarna på marken invid stolparna flutit ut och droppat tvådimensionellt längs tavlans yta.
I tavlan Närvaro gästas ett hem av ett träd - det är skuggan av lövverket som så vackert skapar en egen tavla på en ljus vägg. (Fast infallsvinkeln motsägs egentligen av hur skuggorna faller i det solbelysta rummet bakom. Eller så har det ljuset speglats i glasrutor i en byggnad bakom.)
Jag tycker om att Tommy Hilding leker med betraktarens blick. Hans motivval och teknik är tillräckligt intressanta i sig, men lagret av fläckar ovanpå blir ytterligare ett lager av tankeverksamhet. Dock håller jag inte med om utställningstextens patosfyllda tal om vägs ände för utnyttjande av naturens resurser. Visst är Hildings landskap ödsliga, men de är folktomma med konstnärens intention. Får vi människor komma tillbaka in i bilden kan vi förändra det vi inte gillar, eller njuta av stillheten.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Tommy Hildings utställning Escapeland
Börje har också skrivit om utställningen
Intressant att läsa din tolkning av utställningen. Det finns mer hos Hilldings bilder än man uppfattar vid första ögonkastet.
SvaraRadera