Tjechovs tidvis bortglömde huvudperson Ivanov dök upp på Dramaten i Mikael Nyqvists gestalt för elva år sedan, då under namnet Platonov, utklädd i indiandräkt och med den talande repliken "Jag har ont. Jag har ont i Platonov." Nu har regissören Alexander Mørk-Eidem flyttat handlingen till nutid och gett de medverkande svenska tilltalsnamn, men det går inte helt att koppla loss det ryska benet pjäsen står på, så intrycket blir ibland litet haltande av den anledningen. Modernisering av pjäser är ju annars något som Mørk-Eidem gjort riktigt bra på Stadsteatern, med En folkefiende och Sex roller söker en författare.
Niklas Ivanovs ekologiska jorddbruk går inte bra. Hoppet sjunker i takt med inkomsterna och närmar sig noll. Vad värre är: hans fru Anna är döende i ALS, och för att rädda hennes hälsa borde Niklas resa med henne till varmare trakter. Men han orkar inte; det enda som lyser upp hans liv är flickan i granngården, Emelin.
Det händer faktiskt inte mycket i pjäsen; handlingen utgörs egentligen av hur människor förändras - förhärdas och försvagas - av sina relationer till andra, och det som hänt och borde hända talas till stor del fram i ord. Manus och regi har tagit fasta på det och gett skådespelarna långa, ordrika scener i modern språkdräkt, vilket ger karaktärerna tid att mejslas ut och en del goda skratt. Hulda Lind Jóhannsdóttir är skönt smådryg som den ständigt tickande Källa, och Adam Pålsson otroligt rolig som den tjurige tonårskillen som susar runt på sin hoverboard och så fort någon ber honom om något vrålar "Men ÅÅÅÅHH varför måste JAG göra ALLT här!!"
Men med en speltid på över tre timmar blir pratigheten ibland frustrerande. Tack och lov sker en urladdning i den sista scenen, i magnifikt skådespeleri av Shanti Roney som Ivanov, tätt uppbackad av Ida Engvoll som Emelin och alla de övriga på scenen, som är mycket väl samspelta. Även om jag skulle önska att pjäsen kortats av med någon trekvart, är Ivanov en sorglig men tankeväckande pjäs. Niklas Ivanov rids av skuldkänslor som gör honom handlingsförlamad, men när hustruns naprapat (Hamadi Khemiri) ställer honom mot väggen hamnar han i försvarsställning och biter tillbaka hårt och elakt. När det som tycktes vara lycka finns inom räckhåll blandas den med bitterhet och förstörs. Tjechovs pjäs är en god beskrivning av en djupt deprimerad människa som inte ser någon ljusning. Gud give att ingen behövde känna det så.
Länk till Dramatens sida om Ivanov
Niklas Ivanovs ekologiska jorddbruk går inte bra. Hoppet sjunker i takt med inkomsterna och närmar sig noll. Vad värre är: hans fru Anna är döende i ALS, och för att rädda hennes hälsa borde Niklas resa med henne till varmare trakter. Men han orkar inte; det enda som lyser upp hans liv är flickan i granngården, Emelin.
Det händer faktiskt inte mycket i pjäsen; handlingen utgörs egentligen av hur människor förändras - förhärdas och försvagas - av sina relationer till andra, och det som hänt och borde hända talas till stor del fram i ord. Manus och regi har tagit fasta på det och gett skådespelarna långa, ordrika scener i modern språkdräkt, vilket ger karaktärerna tid att mejslas ut och en del goda skratt. Hulda Lind Jóhannsdóttir är skönt smådryg som den ständigt tickande Källa, och Adam Pålsson otroligt rolig som den tjurige tonårskillen som susar runt på sin hoverboard och så fort någon ber honom om något vrålar "Men ÅÅÅÅHH varför måste JAG göra ALLT här!!"
Men med en speltid på över tre timmar blir pratigheten ibland frustrerande. Tack och lov sker en urladdning i den sista scenen, i magnifikt skådespeleri av Shanti Roney som Ivanov, tätt uppbackad av Ida Engvoll som Emelin och alla de övriga på scenen, som är mycket väl samspelta. Även om jag skulle önska att pjäsen kortats av med någon trekvart, är Ivanov en sorglig men tankeväckande pjäs. Niklas Ivanov rids av skuldkänslor som gör honom handlingsförlamad, men när hustruns naprapat (Hamadi Khemiri) ställer honom mot väggen hamnar han i försvarsställning och biter tillbaka hårt och elakt. När det som tycktes vara lycka finns inom räckhåll blandas den med bitterhet och förstörs. Tjechovs pjäs är en god beskrivning av en djupt deprimerad människa som inte ser någon ljusning. Gud give att ingen behövde känna det så.
Länk till Dramatens sida om Ivanov
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar