För hundra år och två månader sedan invigdes Lorensbergsteatern med Strindbergs pjäs Ett drömspel, och nu - nej, inte går teatern i putten för att 123 Schtunk sluter cirkeln! Handlingen i stora drag är igenkännbar i uppsättningen, men som vanligt broderar de tre personerna på scenen ut den i improvisationer och gliringar till publiken.
Det är premiärkväll, och det sitter ett par tidningsrecensenter i publiken. Ensemblen tänker sig att det nog kommer att tilltala dem att de spelar en obegriplig pjäs! Publiken beklagar de dock med glimten i ögat och undrar hur det känns att ha betalat för det här, när handlingen blir konstig.
Jag skulle egentligen tro att första uppförandet av en ny pjäs inte är idealiskt för att utvärdera en 123 Schtunk-uppsättning (vilket förstås inte hindrade mig från att gå på premiären): även om gruppen har erfarenhet och känsla för vad som fungerar att skämta om och bolla ut till åskådarna, är det nog något som sätter sig mer och smidigare för varje föreställning. Men det betyder inte att första framförandet av Ett drömspel haltade, inte alls, och det var inte en tyst sekund och inte många minuter utan skämt och skratt.
Ensemblen nämner då och då att de har låtit ovanligt mycket av pjäsens seriösa karaktär finnas kvar. För min del hade gärna allvaret och de sorgliga partierna fått ta ännu mer plats - ett skratt som följer en allvarlig situation blir starkare och helhetsintrycket av pjäsen blir djupare, enligt min mening. De koreograferade danserna är snygga, kunde kanske varit litet kortare, men blir också en bra paus mellan de rappa skämten.
123 Schtunk står för en fin teatertradition av samspel med publiken och petade hål i uppblåsta ballonger. Varje ny föreställning på repertoaren ger nya möjligheter för de tre kvicka hjärnorna att dribbla med ordvändningar och dråpliga situationer, och det gör varje föreställning sevärd.
Länk till Lorensbergsteaterns sida om Ett drömspel
Länk till 123 Schtunks turnéplan
Det är premiärkväll, och det sitter ett par tidningsrecensenter i publiken. Ensemblen tänker sig att det nog kommer att tilltala dem att de spelar en obegriplig pjäs! Publiken beklagar de dock med glimten i ögat och undrar hur det känns att ha betalat för det här, när handlingen blir konstig.
Jag skulle egentligen tro att första uppförandet av en ny pjäs inte är idealiskt för att utvärdera en 123 Schtunk-uppsättning (vilket förstås inte hindrade mig från att gå på premiären): även om gruppen har erfarenhet och känsla för vad som fungerar att skämta om och bolla ut till åskådarna, är det nog något som sätter sig mer och smidigare för varje föreställning. Men det betyder inte att första framförandet av Ett drömspel haltade, inte alls, och det var inte en tyst sekund och inte många minuter utan skämt och skratt.
Ensemblen nämner då och då att de har låtit ovanligt mycket av pjäsens seriösa karaktär finnas kvar. För min del hade gärna allvaret och de sorgliga partierna fått ta ännu mer plats - ett skratt som följer en allvarlig situation blir starkare och helhetsintrycket av pjäsen blir djupare, enligt min mening. De koreograferade danserna är snygga, kunde kanske varit litet kortare, men blir också en bra paus mellan de rappa skämten.
123 Schtunk står för en fin teatertradition av samspel med publiken och petade hål i uppblåsta ballonger. Varje ny föreställning på repertoaren ger nya möjligheter för de tre kvicka hjärnorna att dribbla med ordvändningar och dråpliga situationer, och det gör varje föreställning sevärd.
Länk till Lorensbergsteaterns sida om Ett drömspel
Länk till 123 Schtunks turnéplan
 |
| Foto: Rasmus Forsgren |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar