Under några tillfällen i oktober (och ett i november) har publiken tillfälle att följa två liv och en spirande kärlekssaga i form av brev, lästa med empati och erfarenhet av Birgitta Ulfsson och Iwar Wiklander. A.R. Gurney skrev pjäsen Kärleksbrev år 1988, och under decennierna har den regelbundet dykt upp på teaterscenerna och stannat i folks minnen.
Breven börjar skickas när de är barn, tackbrev för att de fått komma på kalas och gett en bra present, mellan den unge Andrew och den unga Melissa. Men Melissa säger redan från början att hon inte tycker om att skriva brev, och det är något som kommer att spela roll igen senare under föreställningen/deras liv.
Uppsättningen på Stadsteatern har spelats i Helsingfors, Uppsala och Göteborg tidigare, och de båda på scenen är säkra i sina roller. Deras mimik och inlevelse besvaras med skratt och uppskattning av största delen av publiken. Därför är det mitt personliga tyckande, och absolut inte rätt, när jag säger att jag ibland under de tidiga breven tyckte att barnsligheten klingade tillgjort, inte minst i kontrast till de båda skådespelarnas synliga ålder. Men det beror också på att jag sällan uppskattar spelet av ointresse/"jag gillar inte dig"/"du är jobbig" som styr den första delen av handlingen.
För det är ju ett spel, eftersom de båda verkligen tycker om varandra och är dragna till varandra. Det kan man läsa mellan raderna och det sägs till slut äntligen rent ut. Men däremellan hinner de snubbla och misslyckas, till och med gifta sig och få barn och karriärer på skilda håll. Tack och lov tappar de inte kontakten för alltid. Det fanns ju en djup samhörighet mellan dem båda, och i vuxen ålder och med meningar fyllda av erfarenhet och mer klokhet blir deras brevväxling ärligare och rikare. Allra vackrast är Andys försvar för brevskrivandet och dess vikt. Det börjar ju redan glida ur fokus i vår samtid, så den här pjäsen är i dubbel mening ett vittnesbörd om gångna tider och seder, och fin i sin stillsamma utformning.
Länk till Stadsteaterns sida om Kärleksbrev
Breven börjar skickas när de är barn, tackbrev för att de fått komma på kalas och gett en bra present, mellan den unge Andrew och den unga Melissa. Men Melissa säger redan från början att hon inte tycker om att skriva brev, och det är något som kommer att spela roll igen senare under föreställningen/deras liv.
Uppsättningen på Stadsteatern har spelats i Helsingfors, Uppsala och Göteborg tidigare, och de båda på scenen är säkra i sina roller. Deras mimik och inlevelse besvaras med skratt och uppskattning av största delen av publiken. Därför är det mitt personliga tyckande, och absolut inte rätt, när jag säger att jag ibland under de tidiga breven tyckte att barnsligheten klingade tillgjort, inte minst i kontrast till de båda skådespelarnas synliga ålder. Men det beror också på att jag sällan uppskattar spelet av ointresse/"jag gillar inte dig"/"du är jobbig" som styr den första delen av handlingen.
För det är ju ett spel, eftersom de båda verkligen tycker om varandra och är dragna till varandra. Det kan man läsa mellan raderna och det sägs till slut äntligen rent ut. Men däremellan hinner de snubbla och misslyckas, till och med gifta sig och få barn och karriärer på skilda håll. Tack och lov tappar de inte kontakten för alltid. Det fanns ju en djup samhörighet mellan dem båda, och i vuxen ålder och med meningar fyllda av erfarenhet och mer klokhet blir deras brevväxling ärligare och rikare. Allra vackrast är Andys försvar för brevskrivandet och dess vikt. Det börjar ju redan glida ur fokus i vår samtid, så den här pjäsen är i dubbel mening ett vittnesbörd om gångna tider och seder, och fin i sin stillsamma utformning.
Länk till Stadsteaterns sida om Kärleksbrev
 |
| Foto: Henrik Schütt |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar