De två männen sitter tysta, väntande, medan de tre tjänstekvinnorna putsar och polerar noggrant i hörnen. Gnugga, gnugga ljusstaken, skrubba golvet, gnida panelerna - den erotiska överton jag tyckte mig märka var inte en misstolkning, för allt eftersom intensiteten i skrubbandet ackompanjeras de av stönanden. Det är ett litet roligt förspel till en mycket fysisk tolkning av August Strindbergs pjäs om hur fadern, familjens klippa, luras in i tvivel och vittrar sönder. Budskapet har tolkats till sin motsats såväl i regi som i tysthet i publiken många gånger tidigare, men här vrider regissören Mellika Melouani Melani upp tonläget till max och låter de tvivelaktiga replikerna framstå tydligare.
Ryttmästaren och pastorn, hans svåger (Ville Virtanen och Samuel Fröler) gruffar sig in i rejäla grabbslagsmål och rullar omkring på golvet medan de diskuterar Ryttmästarns dotter, Bertha (Josephine Kylén Collins), och hennes framtid. Ryttmästaren är en fysiskt stor man med fladdriga rörelser som delvis vittnar om rörlighet och inre oro, men som också skapar osäkerhet kring hans gestalt från början.
Visst låter det dumt att alla kvinnor i huset drar i dottern från alla håll för att få henne att följa just deras religion, och mormodern lurar henne ju till och med till andeskrift trots att det skrämmer Bertha. Och visst är det oärligt av hustrun Laura (Helena af Sandeberg) att stoppa Ryttmästarns korrespondens, och inte minst att så tvivel om han verkigen är far till Bertha. Men i 2016 års uppsättning på Stockholms Stadsteater står det klarare än i tidigare versioner att Ryttmästarn är en diktator, berusad av makten över sin familj och med förvriden syn på sina närmastes tankar. Bertha älskar sin far och håller med honom om att det är rätt att skicka henne till staden, men när beslutet skall fattas är hennes önskan irrelevant; det handlar bara om att Ryttmästarn skall bestämma över dottern. När det kommer fram att Laura hejdat hans brevväxling med boklådor i Europa, i hennes ögon något som skulle tära på finanserna, slår konspirationsteorierna ut i full blom: hon vill inte se honom få framgång och anseende!
Scenbilden med bruna träpaneler och infällda dörrar får rummet att likna en kista. Tunga, ekande steg utanför illustrerar att Laura och Bertha lever med något hotande tätt inpå sig.
In i den 1800-talsstöpta föreställningen vandrar ett drygt dussin kvinnor i moderna kläder. En efter en berättar sin historia, om en man som slår, om barn som tas ifrån dem, eller barn som är den enda glädjen och anledningen att fly och skydda sina liv. Första gången är det starkt men inte helt förståeligt placerat: en påminnelse om att det finns många som har det värre än den självupptagne hustyrannen Ryttmästarn? Men när kvinnorna återkommer med ännu grymmare berättelser har vi börjat se att Ryttmästarn själv är en av männen som tar sig rätten att bestämma över kvinnorna i sin närhet; bestämma och bestraffa som det passar honom. I föreställningens stegrade tonläge ser vi att det inte är tal om belevade artonhundratalsmänniskor som artikulerar sitt missnöje och sniffar på luktsaltet, utan plågade, rädda människor som strider för sina liv. Det är hårt och ohyggligt, men mästerligt och ytterst sevärt.
Länk till Stadsteaterns sida om Fadren
Ryttmästaren och pastorn, hans svåger (Ville Virtanen och Samuel Fröler) gruffar sig in i rejäla grabbslagsmål och rullar omkring på golvet medan de diskuterar Ryttmästarns dotter, Bertha (Josephine Kylén Collins), och hennes framtid. Ryttmästaren är en fysiskt stor man med fladdriga rörelser som delvis vittnar om rörlighet och inre oro, men som också skapar osäkerhet kring hans gestalt från början.
Visst låter det dumt att alla kvinnor i huset drar i dottern från alla håll för att få henne att följa just deras religion, och mormodern lurar henne ju till och med till andeskrift trots att det skrämmer Bertha. Och visst är det oärligt av hustrun Laura (Helena af Sandeberg) att stoppa Ryttmästarns korrespondens, och inte minst att så tvivel om han verkigen är far till Bertha. Men i 2016 års uppsättning på Stockholms Stadsteater står det klarare än i tidigare versioner att Ryttmästarn är en diktator, berusad av makten över sin familj och med förvriden syn på sina närmastes tankar. Bertha älskar sin far och håller med honom om att det är rätt att skicka henne till staden, men när beslutet skall fattas är hennes önskan irrelevant; det handlar bara om att Ryttmästarn skall bestämma över dottern. När det kommer fram att Laura hejdat hans brevväxling med boklådor i Europa, i hennes ögon något som skulle tära på finanserna, slår konspirationsteorierna ut i full blom: hon vill inte se honom få framgång och anseende!
Scenbilden med bruna träpaneler och infällda dörrar får rummet att likna en kista. Tunga, ekande steg utanför illustrerar att Laura och Bertha lever med något hotande tätt inpå sig.
In i den 1800-talsstöpta föreställningen vandrar ett drygt dussin kvinnor i moderna kläder. En efter en berättar sin historia, om en man som slår, om barn som tas ifrån dem, eller barn som är den enda glädjen och anledningen att fly och skydda sina liv. Första gången är det starkt men inte helt förståeligt placerat: en påminnelse om att det finns många som har det värre än den självupptagne hustyrannen Ryttmästarn? Men när kvinnorna återkommer med ännu grymmare berättelser har vi börjat se att Ryttmästarn själv är en av männen som tar sig rätten att bestämma över kvinnorna i sin närhet; bestämma och bestraffa som det passar honom. I föreställningens stegrade tonläge ser vi att det inte är tal om belevade artonhundratalsmänniskor som artikulerar sitt missnöje och sniffar på luktsaltet, utan plågade, rädda människor som strider för sina liv. Det är hårt och ohyggligt, men mästerligt och ytterst sevärt.
Länk till Stadsteaterns sida om Fadren
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar