Unbreakable Kimmy Schmidt

Det händer alltför ofta att män med förvridna hjärnor rövar bort kvinnor och håller dem inlåsta i åratal. Att göra en komediserie om ett sådant fall kan verka hänsynslöst, men om man jämför det med de uppskattade parodier som utspelar sig under andra världskriget, så kan man komma ihåg att humor kan vara ett sätt att bemästra ett svårt ämne. Den smarta komediennen Tina Fey skapade Unbreakable Kimmy Schmidt tillsammans med likaledes erfarne Robert Carlock, och efter två säsonger har serien berört ett brett spektrum av empati, samtidskritik, personlig utveckling, dråpliga situationer och snabba replikväxlingar som lockar fram gapskratt.



Redan vinjetten är en glädjekälla: ur det starka ljuset sträcks en hjälpande hand fram och lyfter en brett leende Kimmy ut i världen, medan den autotunade grannen utropar "Unbreakable! ... females are strong as hell" Men den befriade Kimmy Schmidt vill inte bli sedd som en "Mole Woman" för resten av sitt liv, och flyr till anonymiteten i New York. Efter diverse krokben hittar hon tryggheten som inneboende hos den flummiga ur-New Yorkbon Lilian Kaushtupper, i en källarvåning tillsammans med den flamboyante Titus Andromedon, och hon får ett jobb som assistent hos Manhattan-frun Jacqueline Vorhees och hennes odrägliga barn och styvbarn.

Kimmy Schmidt spelas av Ellie Kemper, som redan haft en liknande roll i US-versionen av The Office: glad, snäll, oskuldsfull och entusiastisk, trots att flashbacks tillbaks till hennes barndom i fosterhem antyder att hon haft en förvirrad och bitvis svår uppväxt. Naiv och lättroad hade kunnat vara temat för en klumpigare gjord TV-serie, och visst finns det många sådana ögonblick i Kimmys nya liv. Och det är härligt att tillsammans med henne förundras över skor som blinkar när man går! Men Unbreakable Kimmy Schmidt låter inte sina huvudpersoner vara dumhuvuden att skratta åt. Jo, just i ögonblicket skämten kastas på en kan man skratta åt att Kimmys prom date var en kille byggd av konservburkar - och han dumpade henne innan kvällen var slut! Men när man tänker ett varv till kan man sörja över att Kimmy inte fick gå på avslutningsbal med de andra tonåringarna.

Okrossbar verkar hon vara, den starka, listiga Kimmy, som inte låtit sig knäckas av de femton åren i en underjordisk sekt styrd av en man med storhetsvansinne. Men det går inte att stuva undan känslor för resten av livet. I andra säsongen, där alla huvudpersoner går igenom karaktärsutveckling av vitt skilda slag, börjar Kimmy få sura uppstötningar när hon försöker pressa undan störande minnen.

Det är ett genidrag att låta Reverend Richard Wayne Gary Wayne spelas av Jon Hamm. Reverend Wayne dyker först bara upp som en skugga i Kimmys minnen, men tar mot slutet av första säsongen plats i hela sin glans i rättegången mot honom själv - härligt överdriven men farligt övertygande. Jon Hamms genombrottsroll i Mad Men var en stark, karismatisk, humorlös framgångsman, men han har i många inhopp sedan dess visat prov på stor självdistans och humor. Den blandningen av skämt och hänsynslöshet gör det lätt att omedelbart skratta åt hans scener i Unbreakable Kimmy Schmidt, men i nästa stund fundera på fasan i att vara instängd och duperad av honom i femton år.

Underströmmen av desperation och förvirring, som bubblar upp på olika sätt hos Kimmy och de tre andra Mole Women, och även en missnöjd trophy wife som Mrs. Vorhees, ger allvar och sälta åt Unbreakable Kimmy Schmidt. Men framför allt är det en fantastiskt underhållande serie; smart, sympatisk, livsbejakande och rolig.