När jag såg Orlando för första gången som ung, fattig student blev jag överväldigad av den massiva skönheten i scenerna, som tycktes fyllda av färg, musik, doft och beröring, och filmen fastnade i mitt minne som ett mästerverk. Nu, mer än tjugo år senare, är jag förberedd på överdådet, blir ändå tagen av det, men hinner också uppfatta mer och reflektera över det.
År 1600 är Orlando en ung gosse i ett rikt hem som tar emot en åldrig men mäktig drottning Victoria. Festen till drottningens ära är generös, slottet är dekorerat med blomsterfång, alla är klädda i vackra kläder i rika tyger - färgskalan är dämpad men rik av mättade, harmonierande nyanser av brunt och en aning rostrött. Mitt i all prakt kallas Orlando till drottningens sovkammare. Efter den klumpiga processen att kläs av och ta plats i bädden tycks hon (i ytterligare en queer-vändning spelad av Quentin Crisp) på samma gång skröplig och liten, och kraftfull och evig. Drottningen väljer Orlando som sin maskot, på villkor att han inte skall åldras.
Det gör han inte heller; åren skall komma att gå i halvsekelsprång, men först upplever han kärleken och kärlekssorgen under en sträng vinter då färgskalan går i vitt, grått, silver och svart, och de lyckosamma adelsmännen och -damerna kan dansa koreograferat på sina skridskor och sedan färdas längre, besvärligare sträckor över smältande is dragna av skrinnande tjänstefolk. Men i iskylan blir alltså Orlando lämnad av kvinnan han dyrkar, och avfärdar kvinnfolk som bedrägliga, glömmande att han själv just förpassat sin fästmö. Då och då blickar Orlando rakt in i kameran, eller kommenterar det han just känner för oss åskådare.
Efter en lång sömn vaknar han upp, beredd att tjäna den nya drottningen som diplomat i ett land i Mellanöstern. Orlandos söta naivitet börjar skavas bort allteftersom han ser hur mycket av omständigheterna som är påkallat av konventioner, men egentligen helt onödigt. I det varma arablandet är hans praktfulla hovdräkt till besvär, och den långa, lockiga peruken ett onödigt attribut som han väljer att lägga av sig.
Men efter ytterligare ett halvsekels sömn vaknar Orlando upp som kvinna. Han reser tillbaka men finner att en kvinna i 1700-talets England inte kan välja att lägga bort opraktiska konventioner, utan tvärtom är än hårdare inlåsta i dem och dessutom fråntagen sin personlighet och möjlighet till motargument. Situationen är så frustrerande att den är skrattretande, som när pastellklädda poetgubbar i en salongsbjudning förklarar för Orlando hur omogen och otillräknelig kvinnan är. Trehundra år senare är det ännu tydligare för oss åskådare hur många "sanningar" som är givna av tidsandan. Sally Potters film presenterar orimligheterna med en lätt hand, och med tilltagande humor, men utan att tappa allvaret när Orlando snärjs djupare av Englands lagar.
In i Orlandos liv faller den fantastiskt vackre romantiske hjälten Shelmerdine, en man av den nya tidsandan som älskar Orlando passionerat, men måste dra vidare på sitt eget äventyr. Orlando blir kvar i England, genom världskrig och ända in i vår tid, med sitt mjuka, släta ansikte orört av tidens tand, men med en inblick i hur andra människors varierande åsikter och regler ändrar förutsättningarna för allas liv, och kanske äntligen några steg till det bättre.
År 1600 är Orlando en ung gosse i ett rikt hem som tar emot en åldrig men mäktig drottning Victoria. Festen till drottningens ära är generös, slottet är dekorerat med blomsterfång, alla är klädda i vackra kläder i rika tyger - färgskalan är dämpad men rik av mättade, harmonierande nyanser av brunt och en aning rostrött. Mitt i all prakt kallas Orlando till drottningens sovkammare. Efter den klumpiga processen att kläs av och ta plats i bädden tycks hon (i ytterligare en queer-vändning spelad av Quentin Crisp) på samma gång skröplig och liten, och kraftfull och evig. Drottningen väljer Orlando som sin maskot, på villkor att han inte skall åldras.
Det gör han inte heller; åren skall komma att gå i halvsekelsprång, men först upplever han kärleken och kärlekssorgen under en sträng vinter då färgskalan går i vitt, grått, silver och svart, och de lyckosamma adelsmännen och -damerna kan dansa koreograferat på sina skridskor och sedan färdas längre, besvärligare sträckor över smältande is dragna av skrinnande tjänstefolk. Men i iskylan blir alltså Orlando lämnad av kvinnan han dyrkar, och avfärdar kvinnfolk som bedrägliga, glömmande att han själv just förpassat sin fästmö. Då och då blickar Orlando rakt in i kameran, eller kommenterar det han just känner för oss åskådare.
Efter en lång sömn vaknar han upp, beredd att tjäna den nya drottningen som diplomat i ett land i Mellanöstern. Orlandos söta naivitet börjar skavas bort allteftersom han ser hur mycket av omständigheterna som är påkallat av konventioner, men egentligen helt onödigt. I det varma arablandet är hans praktfulla hovdräkt till besvär, och den långa, lockiga peruken ett onödigt attribut som han väljer att lägga av sig.
Men efter ytterligare ett halvsekels sömn vaknar Orlando upp som kvinna. Han reser tillbaka men finner att en kvinna i 1700-talets England inte kan välja att lägga bort opraktiska konventioner, utan tvärtom är än hårdare inlåsta i dem och dessutom fråntagen sin personlighet och möjlighet till motargument. Situationen är så frustrerande att den är skrattretande, som när pastellklädda poetgubbar i en salongsbjudning förklarar för Orlando hur omogen och otillräknelig kvinnan är. Trehundra år senare är det ännu tydligare för oss åskådare hur många "sanningar" som är givna av tidsandan. Sally Potters film presenterar orimligheterna med en lätt hand, och med tilltagande humor, men utan att tappa allvaret när Orlando snärjs djupare av Englands lagar.
In i Orlandos liv faller den fantastiskt vackre romantiske hjälten Shelmerdine, en man av den nya tidsandan som älskar Orlando passionerat, men måste dra vidare på sitt eget äventyr. Orlando blir kvar i England, genom världskrig och ända in i vår tid, med sitt mjuka, släta ansikte orört av tidens tand, men med en inblick i hur andra människors varierande åsikter och regler ändrar förutsättningarna för allas liv, och kanske äntligen några steg till det bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar