Att Carl Jonas Love Almqvists kloka bok Det går an utspelar sig på vägen till Lidköping är en outsinlig källa till stolthet för bygden, och det var väl nästan en tidsfråga innan den skulle bli föremål för en av de ljuvliga sommaroperorna på Läckö Slott. Historien om tillblivelsen är nedskriven, tillsammans med librettot och mycket annat, i det generösa programbladet.
Almqvists målande miljöskildringar har fått flytta in i sången och koreografin: kören trippar fram och besjunger skönheten hos staden Strängnäs, de resande på en vagn kastas runt vid den skumpiga färden. Berättelsens många lustiga scener får plats i operan: Alberts bestyr med att få en smörgås i ångbåtens servering, och så litet extra drullighet från en dräng som uppskattas av många i publiken.
Men där finns förstås också Alberts inre, tvivlande monologer rörande den här ytterst självständiga kvinnan som dock tycks lika dragen till honom som han till henne: Sara Videbeck, ressällskapet på väg hem till sin glasmästarverksamhet i Lidköping. Scenografin är blank och rektangulär som Saras spegelaskar, de hon är så stolt över och gärna berättar om. Alla är klädda i svart med accenter av vitt, vilket gör att Saras signifikanta skära sjalett syns så mycket bättre.
Daniel Fjellströms musik är helt enkelt underbar: melodisk, med harmonier som klingar så skönt som de gör när det finns en bakgrund av vemod. Ett par dagar senare går jag fortfarande och sjunger på slutstrofen Det går a-an och önskar att jag mindes fler av sångerna: Saras hängivna berättelse om sitt arbete, och om hur hon vill leva med en man - inte bunden av äktenskap och finanser som skapar spänning, utan frivilligt älskande. Och så förstås kärleksduetterna! Frida Engströms Sara-sopran dränks tyvärr ibland av musiken från den skickliga orkestern och kören, men Carl Ackerfeldts innerliga, ljuva Albert-baryton klingar genomgående stark och vacker.
Som sagt önskar jag att mindes musiken bättre, och då jag inte likt lidköpingsborna kan åka tillbaka och se Det går an om igen önskar jag mig en utgivning av musiken på skiva, och många fler uppsättningar på andra operahus av denna angelägna, välskrivna och välklingande opera.
Länk till Läckö Slotts sida om Det går an
Almqvists målande miljöskildringar har fått flytta in i sången och koreografin: kören trippar fram och besjunger skönheten hos staden Strängnäs, de resande på en vagn kastas runt vid den skumpiga färden. Berättelsens många lustiga scener får plats i operan: Alberts bestyr med att få en smörgås i ångbåtens servering, och så litet extra drullighet från en dräng som uppskattas av många i publiken.
Men där finns förstås också Alberts inre, tvivlande monologer rörande den här ytterst självständiga kvinnan som dock tycks lika dragen till honom som han till henne: Sara Videbeck, ressällskapet på väg hem till sin glasmästarverksamhet i Lidköping. Scenografin är blank och rektangulär som Saras spegelaskar, de hon är så stolt över och gärna berättar om. Alla är klädda i svart med accenter av vitt, vilket gör att Saras signifikanta skära sjalett syns så mycket bättre.
Daniel Fjellströms musik är helt enkelt underbar: melodisk, med harmonier som klingar så skönt som de gör när det finns en bakgrund av vemod. Ett par dagar senare går jag fortfarande och sjunger på slutstrofen Det går a-an och önskar att jag mindes fler av sångerna: Saras hängivna berättelse om sitt arbete, och om hur hon vill leva med en man - inte bunden av äktenskap och finanser som skapar spänning, utan frivilligt älskande. Och så förstås kärleksduetterna! Frida Engströms Sara-sopran dränks tyvärr ibland av musiken från den skickliga orkestern och kören, men Carl Ackerfeldts innerliga, ljuva Albert-baryton klingar genomgående stark och vacker.
Som sagt önskar jag att mindes musiken bättre, och då jag inte likt lidköpingsborna kan åka tillbaka och se Det går an om igen önskar jag mig en utgivning av musiken på skiva, och många fler uppsättningar på andra operahus av denna angelägna, välskrivna och välklingande opera.
Länk till Läckö Slotts sida om Det går an
Vacker nyskriven svensk opera en sommarkväll på innergården av ett stiligt barockslott - Ja, det är bra det, verkligen bra. Att den moderna klassiska musiken också är vacker i mina, för klassisk musik inte tränade öron, gör saken ännu bättre.
SvaraRaderaDen skulle jag vilja se. Operan på Läckö fick ju jättefina recensioner i pressen, nu även i Kulturdelen!
SvaraRaderaDen är fantastisk! Den borde in i alla operahus' repertoarer!
SvaraRadera