Parable of the Talents av Octavia Butler

Det gjorde inget att det tog nästan sex år innan jag läste Parable of the Talents, fortsättningen på Parable of the Sower, för de första kapitlen i boken går över bakgrundshistorien och händelserna som ledde fram till grundandet av Acorn. På väg genom ett sönderfallande USA har Lauren Olamina samlat människor som lyssnar på hennes vision om ett nytt, inkluderande, jordnära samhälle, och med Acorn och sammanslutningen som kallas Earthseed är det just det samhället som de håller på att bygga, en kommunitet i taget.

Sedan jag läste Parable of the Sower har jag då och då tänkt på sentensen som Olamina grundar sitt tänkande på: God Is Change - i båda böckerna är budskapet dessutom utbroderat till vackert formulerade och förklarande verser som inleder kapitlen. Eftersom jag inte har lyckats förstå och ta till mig meningen, är det en lättnad att boken låter två av Olaminas närmaste vara (nästan) lika oförstående som jag. I ett stycke berättar Olaminas make och klippa i livet, Bankole, att han inte kan ta till sig att God Is Change. Ännu fler invändningar mot såväl budskapet som organisationen får vi höra från deras dotter Lauren, som från en position ytterligare några tiotal år in i framtiden kommenterar sin mors dagboksanteckningar från händelserna på 2030-talet. Ändå är det i den här boken som Olaminas vision får sitt fokus och blir mer gripbar även för mig, i form av det konkreta livet i en gemenskap med nya ritualer, och också i de mer långtgående planerna på att hitta andra planeter för mänskigheten att sprida sig till.

Acorn är en fredlig gemenskap, dock ständigt på sin vakt och beredd på att försvara sig med våld. Men de kan inte stå emot det välplanerade överfallet av den välbeväpnade militian som under bordet är sanktionerade av landets nyvalde, populistiske president. En perverterad form av kristendom gör att medlemmar i den nybildade kyrkan Christian America ser det som rättfärdigat att tvinga lösdrivare och hedningar till arbetsläger och omskolning med hjälp av grymma bestraffningar. Det är när Olaminas grupp tvingas till underkastelse och slavarbete på Acorn, deras eget land som stulits från dem, som Olaminas kredo att God Is Change prövas som hårdast, och kanske är det just för att hon formulerat det med ett religiöst språk som de flesta ur gemenskapen kan behålla tron.

Jag tycker bättre om att tänka igenom bokens huvuddrag i efterhand än att läsa den. Precis som med Parable of the Sower är boken skriven på ett sätt som inte får mig att känna i kroppen vad som händer - paradoxalt, eftersom Butler ofta berättar om tortyrens inverkan och hur plågor skär dubbelt i Olamina, som även känner andra människors smärta. Men det mesta förklaras i snabba, sammanfattande stycken, med övergripande formuleringar som en annan läsare kan fylla med innehåll, dock inte jag. Här är ett exempel:

Michael agreed to join us because he was terrified that in spite of his odd jobs, begging, stealing, and scavenging, his wife and babies might starve. [] He kept expecting to catch us selling people into slavery or prostituting them. He didn't begin to relax until he realized that we were, in fact practicing what we preached. [] Once he accepted us, he and Noriko and the girls settled in and made Acorn very much their home. They're good people. Even Michael's suspiciousness can be a good thing. Most of the time, it helps us keep alert.

Då och då lever boken upp litet i form av miljöbeskrivningar och dialoger där känslor blottas, men större delen av boken är skriven med den här typen av neutrala, kortfattade stycken där Butler berättar vad som händer men inte hur det händer. Jag kan delvis tänka mig att det kommer av att Olamina som berättar är en klarsynt och rationell kvinna, men det gör att jag läser boken som genom en glasskiva. Dock vill jag hänvisa till Snowflake, vars omdöme jag ofta delar, som i fallet Butler och Parable-böckerna tycker tvärtemot mig! Till henne tycks böckerna tala direkt och på djupet, och jag rekommenderar hennes recension för att få en annan aspekt av Lauren Olamina och hennes arbete!

En tanke som gnager i mig under läsningen av den sista halvan av boken är väckt av Christian Americas officiella och inofficiella härjningar i framtidens USA. Varje religion och ideologi tycks gå att förvrida och blåsa upp så att den passar ens egna syften och kan användas för att sätta några i toppen och förtrycka de övriga. De flesta av oss har säkert sett det hända både både nationellt, med kommunistdiktaturer, IS etc., och privat, av folk som skryter om att de är bättre människor än andra för att de hör till en viss ideologi, har en viss tro, eller sysslar med yoga och Transcendental Meditation. En sorglig tankelek var hur motsvarande skulle se ut i Olaminas värld: "Jag är den Shaper ni skall lyssna på! Jag är trognast Earthseeds budskap!" Jag undrar om det går att vaccinera sin ideologi och sina följare mot att det händer. Jag hoppas att det lyckades för Earthseed.

Fler böcker av Octavia Butler:
Wild Seed
Kindred
Parable of the Sower
Fledgling
Lilith's Brood