Isles of the Forsaken av Carolyn Ives Gilman

Det är ett drama om kolonialism och frihetskamp som Carolyn Ives Gilman tecknar upp, i en värld som inte är helt lik vår. Där finns folkslag som misstror varandra; Inning, centralmakten vars flotta hållit öarna Isles of the Forsaken i lydnad under viss frihet, och de två underställda grupperna, Adaina och Torna, som båda kallas "bruna" men misstror varandra.

Hos Adaina finns ett magiskt bruk inflätat i livet; människors lidande kan samlas upp och elimineras av en av de Grå Människorna som lever bland folket. En Grå Människa känner njutning av att lossa smärtan från människorna hen är bunden till, men det tär också på hens egna krafter. För representanter från Inning är detta vidskepelse som måste upphöra enligt lagen, men att stoppa bruket helt eller ens bara dämpa det halvt kan leda till verkliga katastrofer. Det som först verkar som grundläggande läkekonst visar sig ha stor betydelse för att hålla mäktigare krafter i schack, och när flödet stoppas kan de listiga och illvilliga gudarna sätta klorna i en Grå Människa och styra hen till motsatsen av sin godsinta natur.

När invånarna på Isles of the Forsaken reser sig mot de regerande Innings blir det som händer en fruktbar blandning av uppror mot kolonialmakten och en möjlig omvälvning av magisk natur, hela tiden med aktörer som har motstridiga känslor inför vad de är i färd med att göra. Motståndet i form av Innings representanter är inte heller bara kolonisatörer med en vilja att härska, utan aktörer som tror på det de för med sig, lagboken, nästan lika starkt som Adaina tror på de magiska krafterna i sin natur.

De ingående och trovärdiga beskrivningarna av rebellrörelsen och deras attacker är inte vad som lockar mig mest, och berättelsen flyter ganska långsamt framåt innan det börjar bränna till. Isles of the Forsaken är ändå ett intressant världsbygge, med en god sammansättning av karaktärer och krafter.

Fler böcker av Carolyn Ives Gilman:
Halfway Human
Arkfall
Dark Orbit