The Tin Men av Michael Frayn

Det ligger en särskild lockelse i att läsa böcker om kontorstjänstemän som är uppfyllda av sin relevans utan att göra något särskilt viktigt dagarna. En sådan är Michael Frayns The Tin Men som dessutom är skriven 1965. Medmer än femtio år på nacken och ett nostalgiskt skimmer över sextiotalets kostymklädda gentlemen (mest herrar) som tilltalar varandra förtroligt med efternamn, känns det möjligt att det funnits och kanske finns hela kontorsbyggnader där man tillbringar hela dagar djupt sysselsatta med i grunden onödiga saker.

Helt onödiga saker kanske inte produktionsbolaget Amalgamated Television gör med sitt succéprogram It's a Giggle och det intellektuella alibit Athens of the North, ett diskussionsprogram på klassisk grekiska med tittarsiffror så små att de inte är mätbara. Men herrarna och damerna på kontoret tycks mer sysselsatta med andra saker än TV-programmen, som att intrigera och spionera på varandra. En av dem, Rowe, är djupt engagerad i att skriva en roman. Eller rättare sagt, han har börjat med att skriva de lysande recensionerna av boken och dess författare, för att därifrån lista ut vad den skall handla om och fästa det på papper.

Av någon outgrundlig anledning skall en flygel i byggnaden upplåtas åt ett forskningsinstitut som sysslar med praktiska experiment i etik. Det väcker ett visst intresse, men ännu mer intresse väcker det faktum att drottningen skall komma för att inviga flygeln. Det formas snabbt ett antal kommittéer för att planera inför det kungliga besöket - kommittéer som tycks föröka sig och bli fler från dag till dag, med nya ansvarsområden och åsikter på tvärs med varandra.

Ett mycket framsynt parti i boken berättar om ett experiment som faktiskt börjat förverkligas i våra dagar: The Newspaper Department försöker programmera en dator att på egen hand skapa nyhetsartiklar, med hjälp av indata av vilka nyheter - olyckor, flickor i rullstol - som väcker störst intresse, men med förenklingar i komponenterna och rubriksammansättningarna som får historierna att verka komma från en annan verklighet.

Det är roligt att se en snabbtänkt humorist som Michael Frayn redan i datorålderns linda ta sig an synen på datorn och dess roll som assistent i en värld under utveckling. I ett av kapitlen diskuterar den idérike Macintosh med Rowe hur datorer kan ta över uppgiften att producera sportresultat och statistik, istället för att gå den krångliga vägen över verkliga matcher och tävlingar.

"... In fact all the complex mass of statistics produced by the sports industry can without exception be produced not only more economically by computer, but also with more significant patterns and more amazing freaks. I take it that the main object of organized sports and games is to produce a profusion of statistics?"
"Oh, yes," said Rowe. "So far as I know."
[...]
"I think we can assume that a computer is a more efficient statistics-producing machine than any possible combination of horses, dogs, or muscular young men. But that's not the end of it. [...] So we automate the bingo industry. But now consider the activity of the person who plays the bingo. Isn't his activity - covering the numbers on a board as they are called and signalling when a certain pattern is completed - precisely analogous? Couldn't his work be done for him by a computer fed with a very simple programme indeed?"

Från Michael Frayns pjäser Demokrati och Köpenhamn vet vi att han är allmänbildad och intelligent, från hans Rampfeber att han kan vara otroligt rolig. I The Tin Men har han kombinerat detta till en dråplig berättelse, snyggt färgad av tidsandan men tidlöst underhållande.