Man lägger märke till rubriken: inte "Jag var ett barnhemsbarn" utan "Jag är ett barnhemsbarn". Ännu som vuxen och med ett eget hem finns barnhemsbarnet och följderna av uppväxten kvar inuti. Även biologiska föräldrar kan vara elaka, kalla eller utstuderat grymma mot sina barn. Men om barnet redan en gång lämnats bort av sina föräldrar har det en rotlöshet och en utsatthet som gör att varje plåga ekar dubbelt i det.
Fia Adler Sandblad berättar, backad av Jonas Franke-Blom, sin egen historia. Scenografin är sparsam men tillräcklig: bjälkar bildar ett hus utan väggar, behängt med dukar som kan visa bilder ur Fias liv, och där finns ett piano som skall visa sig bli en glädje i hennes barndom. Historien berättas i stort sett kronologiskt, stillsamt och känsligt.
Kvinnan som tog hand om Fia från det att hon var några månader gammal var inte extremt ondsint, men kylig och krävande mot den lilla, som hade behövt omtanke, närhet, välkomnande. Det gör ont att höra om den äldre fosterbrodern som dövade sina känslor/brister med hasch. Andra röster i föreställningen kommer från andra barnhemsbarn, som vittnar om grymmare uppväxter och kraftigare motreaktioner. Men Fia Adler Sandblads behärskade berättelse gör att inlevelsen kan bli desto starkare i hennes rotlöshet och hur såväl medvetna som välmenande knuffar i livet kan få henne ur balans.
Det är något att vara tacksam för, att Fia Adler Sandblad väljer att dela med sig av sorgerna i sitt förflutna så att någon vittnar om hur det kunde gå till. Det är också hoppfullt att se henne stark nog att kunna berätta, också för att andra i liknande situation skall kunna spegla sig och veta att hen inte är förbisedd av alla. Mest av allt bör vi alla minnas att se och stötta de av våra medmänniskor som inte funnit fotfäste i livet, hur prydliga de än ser ut på ytan.
Länk till Adas Musikaliska Teaters sida om Jag är ett barnhemsbarn
Fia Adler Sandblad berättar, backad av Jonas Franke-Blom, sin egen historia. Scenografin är sparsam men tillräcklig: bjälkar bildar ett hus utan väggar, behängt med dukar som kan visa bilder ur Fias liv, och där finns ett piano som skall visa sig bli en glädje i hennes barndom. Historien berättas i stort sett kronologiskt, stillsamt och känsligt.
Kvinnan som tog hand om Fia från det att hon var några månader gammal var inte extremt ondsint, men kylig och krävande mot den lilla, som hade behövt omtanke, närhet, välkomnande. Det gör ont att höra om den äldre fosterbrodern som dövade sina känslor/brister med hasch. Andra röster i föreställningen kommer från andra barnhemsbarn, som vittnar om grymmare uppväxter och kraftigare motreaktioner. Men Fia Adler Sandblads behärskade berättelse gör att inlevelsen kan bli desto starkare i hennes rotlöshet och hur såväl medvetna som välmenande knuffar i livet kan få henne ur balans.
Det är något att vara tacksam för, att Fia Adler Sandblad väljer att dela med sig av sorgerna i sitt förflutna så att någon vittnar om hur det kunde gå till. Det är också hoppfullt att se henne stark nog att kunna berätta, också för att andra i liknande situation skall kunna spegla sig och veta att hen inte är förbisedd av alla. Mest av allt bör vi alla minnas att se och stötta de av våra medmänniskor som inte funnit fotfäste i livet, hur prydliga de än ser ut på ytan.
Länk till Adas Musikaliska Teaters sida om Jag är ett barnhemsbarn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar