Dark Orbit av Carolyn Ives Gilman

Något jag gillade mycket med Carolyn Ives Gilmans tidigare böcker, Halfway Human och Arkfall, är att hon tecknade upp ett universum där en expanderande mänsklighet upptäcker planeter att terraforma eller kolonisera som de är, med annorlunda flora och fauna - och ibland redan befolkade med människor från en tidigare kolonisationsvåg som nu fallit i glömska. Beskrivningar av utomjordiska varianter på natur fascinerar mig, och i Dark Orbit bjuder Ives Gilman på mycket spännande exoflora.

I Ives Gilmans böcker kan förflyttning ske med ljusets hastighet, i form av en koncentrerad stråle av ljus, men över de stora avstånden kan även det ta tiotals år - år som alltså resenären inte känner av, men som tickar fram för människorna de lämnar efter sig. Därför är de som ger sig ut på forskningsresor till andra planeter en nomadisk grupp, löst sammanhållen av minnen av att komma tillbaka till en hemplanet som kan ha förändrats radikalt, och att sällan ha några släktingar eller nära vänner kvar i livet.

Med några snabba avstamp från boken Halfway Human tar berättelsen sin början. Ett av rekognosceringsskeppen som sändes ut för några sekler sedan har hört av sig - det har hittat en planet med beboeligt klimat, så det är dags att skicka en vetenskaplig expedition dit för att undersöka och avgöra om den nya världen, Iris, är lämplig för kolonisation. Ett fascinerande uppdrag, och trots att restiden är 58 år sätts snabbt en grupp kompetenta forskare och säkerhetspersonal samman. Bokens ena huvudperson, Sara Callicot, får på omvägar en plats i expeditionen med det hemliga uppdraget att hålla ett öga på den andra huvudpersonen, Thora Lassiter. Under en tidigare resa till planeten Orem hamnade hon mitt i ett uppror på grund av syner som kan ha förvärrats eller skapats av hennes egna psykiska problem, så inflytelserika släktingar vill få bort henne ur allmänhetens blickfång men samtidigt inte lämna henne i sticket.

Det intressanta med planeten Iris är att den befinner sig i ett område som är tätt av det vi betecknar som mörk materia. Carolyn Ives Gilman fyller ut våra begränsade kunskaper om mörk materia till en sektion av kosmologi som har spännande följder för planetens existens och livsvillkor. Besättningen märker delvis av det redan vid ankomsten, och oundvikligen kommer de speciella betingelserna att orsaka allvarligare problem när de börjar utforska Iris yta.

Dark Orbit har en mycket välbalanserad blandning av hård och mjuk SF. Beskrivningen av ett samhälle som byggts upp av helt blinda människor känns ytterst levande, både den genomtänkta miljöskildringen och hur invånarna agerar. Det går lätt att föreställa sig att vara på plats, där dofter, ljud och variationer i markytan guidar en rätt. Lika fantasieggande beskrivs det omvända förhållandet, när någon som aldrig har sett förut skall lära sig att tolka sina synintryck.

Dark Orbit är den bästa av Carolyn Ives Gilmans böcker som jag har läst. De tekniskt utmanande förutsättningarna, det politiska spelet i gruppen och de olika personerna är väl beskrivna, och efter den här nya pusselbiten i Ives Gilmans universum vill jag gärna läsa mer om the Twenty Planets och deras vidare upptäckter.

Fler böcker av Carolyn Ives Gilman:
Halfway Human
Arkfall
Isles of the Forsaken