Room

När boken Room blir film förändrar sig formen på historien, trots att det är författaren Emma Donoghue som har skrivit manuskriptet, och det är förstås inte konstigt. Istället för Jacks glada berättarröst visar kameran från början det som pojken inte själv förstår: hur slitet rummet är där han bor med sin mamma, och framför allt uppgivenheten som fladdrar förbi i Mammas ansikte när de firar Jacks femårsdag. Så länge och ännu längre har hon suttit inlåst där, och sedan lagt all sin tid på att uppfostra det älskade barnet hon fött.

När halva filmen utgörs av två människor på en liten yta är det viktigt att de två kommer till sin rätt. Och de två skådespelarna, Brie Larson och Jacob Tremblay, gör verkligen ett fantastiskt jobb som Ma och Jack. Jack är förundrad, energisk och ibland arg på sin mamma. Ma är omtänksam, idérik men ibland utmattad av spelet hon måste upprätthålla inför sin fina son. Hela tiden syns kärleken och samhörigheten mellan dem två.

Tack och lov förblir inte de två inlåsta i Rummet för alltid. Genom ett mycket riskfyllt flyktförsök blir de äntligen fria! Ett återvändande till världen som dock inte enbart betyder sol och glädje. Det är också en god sak att filmen visar vilken förvirring och sorg som rörs upp när Mamma får komma hem till sina föräldrar och de båda skall försöka anpassa sig till ett helt nytt sorts liv. Kloka, tålmodiga Mamma som gjort allt hon kunnat och varit stark för sin son blir svag och vacklar i sin självtillit. Filmatiseringen har förstås fått utelämna några bihistorier men det viktigaste finns kvar; de känslomässiga påfrestningarna, och de små stegen mot förståelse och vänskap. Room är en tung men hoppfull film som det känns gott att ha sett.