Att inte få leva ut sin kärlek för att omgivningen säger att den är fel. Att inte få leva ut sin kärlek för att man skulle ta ens barn ifrån en. Det var den kalla verkligheten år 1950, i USA eller närmare bestämt New York, där Carol Aird lever i filmen som har namn efter henne. Men det har hon ändå gjort, i skymundan, tills det inte bar längre och hon måste bryta med sin man. Carol är en stark men splittrad kvinna. I de flesta sammanhang är hon självsäker, till den grad att hon kan verka överlägsen och rovdjurslik, men ibland dras marken bort under henne och hon förlorar sin resning.
Filmen har två huvudpersoner, och den andra är Therese, med enklare bakgrund, ung och på väg att hitta sin riktning i livet. När Carol bjuder henne på lunch första gången tar hon samma som Carol - pocherade ägg, cocktail, cigarett - i sin iver att inte göra fel, och likna den fascinerande, världsvana kvinnan.
En av filmens styrkor är att den antyder Carols tidigare förhållanden med kvinnor; just hon är ingen nybörjare som överraskas av vad som händer. Dessutom finns hennes första lesbiska kärlek kvar i hennes liv, barndomsväninnan Abby, och vänskapen har bestått när passionen tagit slut.
De två kvinnorna rör sig i flera från varandra skilda kretsar; Therese med pojkvännen, Therese med pojkvännens vän som också är intresserad, Therese med Carol, Carol med sina societetsvänner, Carol med maken Harge, Carol med den älskade dottern Rindy. Tyvärr är det ett tecken på hur splittrad jag uppfattar filmen; en mosaik som inte bildar en helhet. Todd Haynes' tidigare film Far From Heaven upplevde jag på samma sätt; som en sekvens av viktiga scener som inte hölls samman av en själ. Inget av det som händer är ytligt beskrivet men jag finner inget djup eller sammanhang. Men jag är fullt medveten om att många, många andra känner annorlunda, så det handlar säkert om ett bildspråk och en ton som helt enkelt går mig förbi.
Några av de bästa scenerna i filmen är på ett luxuriöst hotell i Chicago, dit de två kommer efter flera dagar på resa tillsammans. Therese är både sig själv och influerad av Carol; hon beundrar det vackra tyget i gardinerna och inredningen, men med drömska, smeksamma rörelser som någon som är van vid att känna, njuta, uppleva och ta för sig.
Miljöerna och kläderna är förstås vackra, men jag är glad att designen inte fått ta för stor plats utan stöttar historien, som den skall; Carol har naturligtvis dyra, perfekt kombinerade kreationer och det är en del av hennes personlighet. Min brasklapp om yta och djup kan man kasta bort; jag är glad att filmen gjordes och att vi har fått en Julia & Julia-historia från femtiotalet.
Filmen har två huvudpersoner, och den andra är Therese, med enklare bakgrund, ung och på väg att hitta sin riktning i livet. När Carol bjuder henne på lunch första gången tar hon samma som Carol - pocherade ägg, cocktail, cigarett - i sin iver att inte göra fel, och likna den fascinerande, världsvana kvinnan.
En av filmens styrkor är att den antyder Carols tidigare förhållanden med kvinnor; just hon är ingen nybörjare som överraskas av vad som händer. Dessutom finns hennes första lesbiska kärlek kvar i hennes liv, barndomsväninnan Abby, och vänskapen har bestått när passionen tagit slut.
De två kvinnorna rör sig i flera från varandra skilda kretsar; Therese med pojkvännen, Therese med pojkvännens vän som också är intresserad, Therese med Carol, Carol med sina societetsvänner, Carol med maken Harge, Carol med den älskade dottern Rindy. Tyvärr är det ett tecken på hur splittrad jag uppfattar filmen; en mosaik som inte bildar en helhet. Todd Haynes' tidigare film Far From Heaven upplevde jag på samma sätt; som en sekvens av viktiga scener som inte hölls samman av en själ. Inget av det som händer är ytligt beskrivet men jag finner inget djup eller sammanhang. Men jag är fullt medveten om att många, många andra känner annorlunda, så det handlar säkert om ett bildspråk och en ton som helt enkelt går mig förbi.
Några av de bästa scenerna i filmen är på ett luxuriöst hotell i Chicago, dit de två kommer efter flera dagar på resa tillsammans. Therese är både sig själv och influerad av Carol; hon beundrar det vackra tyget i gardinerna och inredningen, men med drömska, smeksamma rörelser som någon som är van vid att känna, njuta, uppleva och ta för sig.
Miljöerna och kläderna är förstås vackra, men jag är glad att designen inte fått ta för stor plats utan stöttar historien, som den skall; Carol har naturligtvis dyra, perfekt kombinerade kreationer och det är en del av hennes personlighet. Min brasklapp om yta och djup kan man kasta bort; jag är glad att filmen gjordes och att vi har fått en Julia & Julia-historia från femtiotalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar