Året är 1958, och Tysklands återuppbyggnad efter andra världskriget går mycket bra. I början av filmen En labyrint av lögner kan man lockas till att förlora sig i de ljusa, väldesignade interiörerna och de stiliga kläderna. Den unge juristen Johann Radmann är på väg att träda in i sin vuxenroll på åklagarministeriet, allt är vackert och i sin ordning, vem vill gräva i det som hände under kriget när vi är på väg mot bättre tider?
Filmen låter det arbete som utfördes av flera jurister fokuseras i en ung ambitiös Radmann, med förhoppningar om mer utmanande mål än trafikförseelser. Kollegerna vill hellre ignorera journalisten Gnielkas envetna propåer om att undersöka varför en tidigare SS-man från Auschwitz nu får arbeta som lärare för små barn. Radmann tar sig an uppdraget, och får upptäcka krigshändelser som för honom och för många andra skyfflats bort och dolts med tystnad och rena lögner.
På ett sätt står filmen inför samma dilemma som dess aktörer, dock med rakt motsatta förutsättningar: hur skall man berätta om den gradvisa förståelsen av vad som skett och att människorna som utförde dåden lever ostraffade bland oss, när "alla redan vet" vad som hände i Auschwitz? Det finns dokumentärer som blottlägger de hemska experimenten som utfördes på människor; det finns böcker där de utsatta berättar sin historia, personligt och relaterat till dilemmat att fortsätta vara människa; det finns redan spelfilmer som gestaltar dåtiden ur olika synvinklar.
En labyrint av lögner väljer en light-version, vilket inte alls menas nedlåtande, för den ingången till historien är fruktsam på sitt sätt. När berättelsen inte hänger sig åt starka känslor eller för många detaljer ger det utrymme åt åskådaren att tänka vidare och jämföra med sitt eget liv. (Då gäller det förstås att åskådaren inte är så självgod att hen tänker att hen aldrig skulle kunna hamna i samma situation, något som tyvärr är alltför vanligt.)
Steg för steg upptäcker Radmann precis hur grymma förhållandena var i koncentrationslägren, hur många människor som var delaktiga, och hur många av ens grannar och släktingar som kan vara skyldiga till brotten. Det verkar inte längre konstigt att kollegorna fnyser åt hans undersökningar och vad de kan blottlägga - mer underligt är snarare att han får stöd av statsåklagaren Bauer.
I en tid utan datorer är det ett långsamt men viktigt arbete att gå igenom kubikmetrarna av dokument som faktiskt finns. Besöken hos den amerikanska förvaltningen visar den amerikanske förvaltarens nedlåtande inställning till tyskarna; han duar genomgående Radmann och låter undslippa "Ja, men ni är ju skyldiga allihopa!"
Hur skall man förhålla sig till att vem man än möter kan vara skyldig till grova krigsbrott och försök att tysta ned dem? Tio år senare gjorde medlemmar i en ny, mer priviligerad generation sig skyldiga till andra våldsbrott i protest mot sin nedtystade föräldrageneration. 1958 års tjänstemän gjorde vad de kunde för att bringa de skyldiga till rättvisa. Filmen En labyrint av lögner visar en del av det enträgna arbetet som behövdes för att påbörja processerna i domstolarna och i folks medvetande.
Filmen låter det arbete som utfördes av flera jurister fokuseras i en ung ambitiös Radmann, med förhoppningar om mer utmanande mål än trafikförseelser. Kollegerna vill hellre ignorera journalisten Gnielkas envetna propåer om att undersöka varför en tidigare SS-man från Auschwitz nu får arbeta som lärare för små barn. Radmann tar sig an uppdraget, och får upptäcka krigshändelser som för honom och för många andra skyfflats bort och dolts med tystnad och rena lögner.
På ett sätt står filmen inför samma dilemma som dess aktörer, dock med rakt motsatta förutsättningar: hur skall man berätta om den gradvisa förståelsen av vad som skett och att människorna som utförde dåden lever ostraffade bland oss, när "alla redan vet" vad som hände i Auschwitz? Det finns dokumentärer som blottlägger de hemska experimenten som utfördes på människor; det finns böcker där de utsatta berättar sin historia, personligt och relaterat till dilemmat att fortsätta vara människa; det finns redan spelfilmer som gestaltar dåtiden ur olika synvinklar.
En labyrint av lögner väljer en light-version, vilket inte alls menas nedlåtande, för den ingången till historien är fruktsam på sitt sätt. När berättelsen inte hänger sig åt starka känslor eller för många detaljer ger det utrymme åt åskådaren att tänka vidare och jämföra med sitt eget liv. (Då gäller det förstås att åskådaren inte är så självgod att hen tänker att hen aldrig skulle kunna hamna i samma situation, något som tyvärr är alltför vanligt.)
Steg för steg upptäcker Radmann precis hur grymma förhållandena var i koncentrationslägren, hur många människor som var delaktiga, och hur många av ens grannar och släktingar som kan vara skyldiga till brotten. Det verkar inte längre konstigt att kollegorna fnyser åt hans undersökningar och vad de kan blottlägga - mer underligt är snarare att han får stöd av statsåklagaren Bauer.
I en tid utan datorer är det ett långsamt men viktigt arbete att gå igenom kubikmetrarna av dokument som faktiskt finns. Besöken hos den amerikanska förvaltningen visar den amerikanske förvaltarens nedlåtande inställning till tyskarna; han duar genomgående Radmann och låter undslippa "Ja, men ni är ju skyldiga allihopa!"
Hur skall man förhålla sig till att vem man än möter kan vara skyldig till grova krigsbrott och försök att tysta ned dem? Tio år senare gjorde medlemmar i en ny, mer priviligerad generation sig skyldiga till andra våldsbrott i protest mot sin nedtystade föräldrageneration. 1958 års tjänstemän gjorde vad de kunde för att bringa de skyldiga till rättvisa. Filmen En labyrint av lögner visar en del av det enträgna arbetet som behövdes för att påbörja processerna i domstolarna och i folks medvetande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar