Stål av Silvia Avallone

Drömmen om Italien är inredd med apelsinträd, soliga varma dagar och utdragna pastamiddagar med en bullrande familj. Men i verklighetens Italien finns också frustrerade, olyckliga och elaka människor, fast i lågbetalda jobb och en macho-kultur som skadar alla inblandade. Elena Ferrante har berättat om förhållandena för ett femtiotal år sedan, Silvia Avallone berättar att det ser likadant ut än i våra dagar.

Pastamiddagarna på Via Stalingrado är inte alltid aptitliga, och det kan bero på att de måste ätas i hast innan ett skift på stålverket, på att familjens överhuvud grälat och misshandlat sin familj, eller på ren oro för framtiden. Stålverket är den största arbetsgivaren, nästan ett oundvikligt mål för de lokala männen, men varje år skördar den några liv. Den kontroll över sitt eget liv som saknas tar många av männen ut på sina hustrur, döttrar, systrar, som följer sin egen bana från oskyldig lek på stranden till prövande flirt med pojkar.

Mitt på den banan är Francesca och Anna, bästa väninnor, med en nyvunnen skönhet och kvinnliga former. Leken med pojkarna från skolan blir allvarligare och de måste välja på vilket avstånd de vill hålla dem. Men i den alltmer krävande världen är det finaste och mest pålitliga de har vänskapen med varandra, minnena och de hemliga platser där de får vara ifred med sina fantasier.

I boken Stål får många röster komma till tals och skapa en mångfasetterad bild av det hårda, redan utstakade livet i kuststaden Piombino. Min favorit i berättelsen blir faktiskt Lisa, grannflickan som glöms bort i skuggan av de vackra, flitigt uppvaktade Anna och Francesca. Silvia Avallone har lyckats väl med att fånga hennes avundsjuka och revanschlust.

Generellt tycker jag dock inte att bokens språk är så lyckat, och det är mycket möjligt att det beror på skillnader mellan italienska och svenska, även om jag upplever att översättaren har gjort ett bra jobb. Jag tycker att personerna är alltför tunt tecknade, med några övertydliga meningar som gör dem till stereotyper istället för helgjutna människor. Texten byter ibland perspektiv oannonserat mitt i ett stycke, vilket tillsammans med de platta personteckningarna mer ger intrycket av slarv än av avancerad berättarkonst.

Det är ändå stort och välbehövligt av Avallone att teckna ned den här historien om några viktiga, svåra år ur några perspektiv man sällan får höra om. Mina tankar är hos flickorna och kvinnorna och den framtid de kan tänkas skapa sig på egen hand.