Långsamt träder han fram ur mörkret, mannen som talar till oss - det dröjer innan ansiktsdragen blir tydliga och de förvrängs länge av skuggorna. Förutom mannen är scenen nästan tom, men den fint växlande ljussättningen hjälper till att fördjupa stämningarna. När ljuset blivit tillräckligt starkt ser vi att han blöder från ett stort sår i huvudet. Något har hänt, men innan vi får veta vad berättar mannen mycket mer.
Han talar om staden, gatorna, kaféer, människorna som rör sig där. Han säger ett par gånger att han kan göra ett hotellrum till ett hem på fem minuter, men mer än något annat ger han intrycket av att vara hemlös, rotlös, på väg att lossna från sitt sammanhang. Som i flera av Bernhard-Marie Koltès pjäser är det gatan som är scenen, de slitna platserna utanför husen, som om det inte ens gick att gå in i husen och ta skydd där.
För att han har arabiskt ursprung riskerar han att få stryk av rasister, men i halvmörker syns inte hans ursprung, och en söt blond flicka vill ha med honom på att gå ut och spöa invandrare. En upprivande upplevelse för en som redan känt misstänksamma blickar och hot - mannen börjar fantisera om hämnd på rasisterna. Ja, faktiskt vänder han på allt och lovar att en dag är det han som skall ha makten, och då skall hans likar äga allt, även den lilla blonda slynan, och spöa alla som är mot dem.
Ett minne som han hackande försöker dela med sig av tycks ha skapat ett trauma hos honom; en hora som dog på kyrkogården av att äta gammal jord. Han börjar berätta men blir inte färdig och börjar om gång på gång, med nya detaljer. Ett tag undrar jag om han känner sig skyldig, om han hade någon del i det, eller om han ser hennes död som ett sätt att fly som lockar honom också.
Martin Aliaga ger mannen röst och liv; historian, drömmarna och vad som händer med honom syns i hela hans kropp. Det behövs en god skådespelare till det, och på så sätt ger monologen en intensiv känsla av hur det är att varken känna sig rotad eller ens välkommen där man är.
Länk till aliasTEATERNs sida om Natten före skogarna
Han talar om staden, gatorna, kaféer, människorna som rör sig där. Han säger ett par gånger att han kan göra ett hotellrum till ett hem på fem minuter, men mer än något annat ger han intrycket av att vara hemlös, rotlös, på väg att lossna från sitt sammanhang. Som i flera av Bernhard-Marie Koltès pjäser är det gatan som är scenen, de slitna platserna utanför husen, som om det inte ens gick att gå in i husen och ta skydd där.
För att han har arabiskt ursprung riskerar han att få stryk av rasister, men i halvmörker syns inte hans ursprung, och en söt blond flicka vill ha med honom på att gå ut och spöa invandrare. En upprivande upplevelse för en som redan känt misstänksamma blickar och hot - mannen börjar fantisera om hämnd på rasisterna. Ja, faktiskt vänder han på allt och lovar att en dag är det han som skall ha makten, och då skall hans likar äga allt, även den lilla blonda slynan, och spöa alla som är mot dem.
Ett minne som han hackande försöker dela med sig av tycks ha skapat ett trauma hos honom; en hora som dog på kyrkogården av att äta gammal jord. Han börjar berätta men blir inte färdig och börjar om gång på gång, med nya detaljer. Ett tag undrar jag om han känner sig skyldig, om han hade någon del i det, eller om han ser hennes död som ett sätt att fly som lockar honom också.
Martin Aliaga ger mannen röst och liv; historian, drömmarna och vad som händer med honom syns i hela hans kropp. Det behövs en god skådespelare till det, och på så sätt ger monologen en intensiv känsla av hur det är att varken känna sig rotad eller ens välkommen där man är.
Länk till aliasTEATERNs sida om Natten före skogarna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar