Jazzfestivalen bjuder på många kunniga artister, och jag önskar att jag hann lyssna på många fler, men jag är glad att jag hunnit med några av våra inhemska jazzmusiker. Tyvärr missade jag såväl Oddjob som den begåvade Patrik Bomans nya skivsläpp, men fick en givande kväll med Goran Kajfes Subtropic Arkestra.
2015 års upplaga av jazzorkestern levererade ett tungt sound, mindre spejsat och mer jazzigt än de andra gånger jag hört dem, men fortfarande suveränt svängigt i låtarna med udda takter som nu sitter som en smäck. Jag måste ändå säga att jag tycker att energin försvinner i de långsammare låtarna. Det är framåtdrivet och de snabba, vassa melodiarrangemangen som får musiken att bubbla och koka.
Det märktes även när den mångårige samarbetspartnern Majid Bekkas anslöt sig till bandet i andra set, med sina spännande instrument och distinka röst. De första låtarna tillsammans med honom fick en annan karaktär, en dansvänlig variant av world music, som trots ganska komplexa komp inte intresserar mig lika mycket som de intrikata låtkonstruktionerna i första set. Att döma av publikens jubel var jag nog ganska ensam om att tycka så, dock. Den stora behållningen för mig i de låtarna (och förstås i alla tidigare låtar!) var de fina solona av bandmedlemmarna.
Mot slutet av spelningen ökade energin igen när bandet spelade den inspirerande låten av en turkisk trummis som jag alltid missar namnet på. Det ledde till en jättebra avslutning på en skön konsert.
2015 års upplaga av jazzorkestern levererade ett tungt sound, mindre spejsat och mer jazzigt än de andra gånger jag hört dem, men fortfarande suveränt svängigt i låtarna med udda takter som nu sitter som en smäck. Jag måste ändå säga att jag tycker att energin försvinner i de långsammare låtarna. Det är framåtdrivet och de snabba, vassa melodiarrangemangen som får musiken att bubbla och koka.
Det märktes även när den mångårige samarbetspartnern Majid Bekkas anslöt sig till bandet i andra set, med sina spännande instrument och distinka röst. De första låtarna tillsammans med honom fick en annan karaktär, en dansvänlig variant av world music, som trots ganska komplexa komp inte intresserar mig lika mycket som de intrikata låtkonstruktionerna i första set. Att döma av publikens jubel var jag nog ganska ensam om att tycka så, dock. Den stora behållningen för mig i de låtarna (och förstås i alla tidigare låtar!) var de fina solona av bandmedlemmarna.
Mot slutet av spelningen ökade energin igen när bandet spelade den inspirerande låten av en turkisk trummis som jag alltid missar namnet på. Det ledde till en jättebra avslutning på en skön konsert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar