Filharmoniker och pianotrior i närbild

Daniel Holst (cello), Patrik Swedrup (fiol) och Stefan Lindgren (piano) strålade samman för en konsert med pianotrior. Den första på programmet var Pianotrio i d-moll (1922-23) av Gabriel Fauré. Jag är mycket förtjust i Faurés musik, men upplevde att trioformatet inte kom till sin rätt; musiken hade inte den vackra lättheten som jag tycker om. Istället lät varje instrument starkt och klumpigt, och i vissa fall rätt så illa.

Stefan Lindgren

Därefter fick vi höra en trio skriven av Stefan Lindgren själv, hans Pianotrio nr 1 (1999-2000). Efter en bullrande inledning kom några sekvenser jag tyckte mycket om. Allra vackrast lät fiolen som svävade i sköna melodier högt ovanför de två andra, men nästan lika ljuvligt var när pianot tog över melodin och backades av stråkarna. Partierna när hela ensemblen spelade kantigt var också fascinerande. Det var bra att få höra den intressanta pianotrion!

Sist framfördes Sjostakovitjs Pianotrio Nr 2 (1944). Den börjar med smärtsamt svåra toner från cellon, upptryckt i ett register där tonerna låter plågade. När fiol och piano ansluter rör sig dock musiken närmare igenkännbara klanger. I en senare sats dyker det upp en judisk folkmelodi, men inramad av accentuerade taktslag som låter som en hetsande klocka. Litet stressande, men så intelligent. Sammantaget var det ett väl sammansatt program, men jag önskar att musikerna varit mer samstämda.