I Kursaal i San Sebastian, vackert beläget intill en av de underbara stränderna, finns Kubo Kutxa Gallery. Sommarens utställning fokuserar på kvinnliga konstnärer under de senaste hundra åren, som en motvikt till deras marginalisering under den första delen av den perioden. I en svensk nutid där de högst betalda konstnärerna är Karin Mamma Andersson, Cecilia Edefalk och Linn Fernström kan det kännas som en överflödig gest, men det är i alla fall givande att se de utställda verken.
Där finns ett antal verk av konstnärer som nu är välkända och uppskattade: två små bronsföremål av Meret Oppenheim, sviten Together av Louise Bourgeois, en Cindy Sherman och Gisele Freunds inspirerande foton av Frida Kahlo i sitt hem. Där finns också intressanta verk av konstnärer okända för mig. Musica Diaria är en cirkeln av notställ, finskor och rosa speldosor som för tankarna till en musikgrupp för tonårsflickor, harmlös och med utstakade vägar. Men med tanke på alla starka, uppfinningsrika unga kvinnor i världen ser jag inget förkvävande med den här ringen, snarare en ögonblicksbild av en flickas uppväxt.
Almudena Armentas Las Tres Gracias är triptyker av kvinnliga nittonhundratalsikoner i en vacker inramning som ger dem ett eget värde utanför de foton och filmer de avgudats i.
Lockande, ljuvlig och vemodig är Paloma Navares Jardin de la Melancolia. I ett mörkt hörn står ett antal pelare mönstrade av blommor i olika färg. Vacker musik och en stillsam röst gör scenen än mer inbjudande. När man går nära ser man, svagt inristade i blombladen, bilder av Virginia Woolf och nedskrivna händelser likt dagboksanteckningar. Jag som inte förstår språket låter mig ändå insvepas av melankolin i verkets titel och väger det vackra mot det sorgliga i världen, en universell känsla.
Länk till galleriets hemsida
Länk till en recension på spanska av utställningen
Där finns ett antal verk av konstnärer som nu är välkända och uppskattade: två små bronsföremål av Meret Oppenheim, sviten Together av Louise Bourgeois, en Cindy Sherman och Gisele Freunds inspirerande foton av Frida Kahlo i sitt hem. Där finns också intressanta verk av konstnärer okända för mig. Musica Diaria är en cirkeln av notställ, finskor och rosa speldosor som för tankarna till en musikgrupp för tonårsflickor, harmlös och med utstakade vägar. Men med tanke på alla starka, uppfinningsrika unga kvinnor i världen ser jag inget förkvävande med den här ringen, snarare en ögonblicksbild av en flickas uppväxt.
Almudena Armentas Las Tres Gracias är triptyker av kvinnliga nittonhundratalsikoner i en vacker inramning som ger dem ett eget värde utanför de foton och filmer de avgudats i.
Lockande, ljuvlig och vemodig är Paloma Navares Jardin de la Melancolia. I ett mörkt hörn står ett antal pelare mönstrade av blommor i olika färg. Vacker musik och en stillsam röst gör scenen än mer inbjudande. När man går nära ser man, svagt inristade i blombladen, bilder av Virginia Woolf och nedskrivna händelser likt dagboksanteckningar. Jag som inte förstår språket låter mig ändå insvepas av melankolin i verkets titel och väger det vackra mot det sorgliga i världen, en universell känsla.
Länk till en recension på spanska av utställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar