Regissören Ronnie Sandahl har berättat om hur många jämnåriga och yngre från småstäder som flyttar till Norge för att arbeta. Den här filmen handlar inte om alla dem, utan om en av dem, ett väldigt specifikt fall. Det är inte fel, men jag önskar också att någon skulle göra en film om flera olika av livsödena och äventyren i vårt västra grannland.
En del av förutsättningarna sipprar in i berättelsen, när man ser samlivet i det tätt packade svenskkollektivet där huvudpersonen bor. Dino, som hon kallas, har varit en av dem som festar extremt hårt, och har brutit armen på fyllan. Det gör att hon inte kan ta vilket jobb som helst, och hade kunnat vara början till en katastrof i jakten på korta inhopp. Men med både tur och list får hon chansen att vara barnvakt åt en jättesöt liten norsk trollunge som inte kan vara på dagis med feber.
Från det trånga, stökiga sammanboendet och det planlösa jobbsökandet hamnar Dino i en rymlig villa bland människor med ett (någorlunda) ordnat familjeliv. Jag hade velat se mer av kontrasten och vilken längtan det kan väcka i någon med både trasslig bakgrund och framtid, men Dino är nästan häpnadsväckande avslappnad inför allt som händer. Så snubblar hon också in i ett förhållande och fantastiskt osexiga sexscener med familjens pappa.
Jag tycker om att filmen inte bara fokuserar på Dino utan även på den norska pappan och framför allt dottern Ida som befinner sig i de tidiga, osäkra tonåren. Där är det åter igen så att filmen låter henne förhålla sig lugn inför allt som händer, trots att den visar att hon är med om en hel del riktigt jobbiga saker.
Man skall inte begära att en film skall strömlinjeforma och servera handlingen på ett fat, och ofta ger det mycket att plocka ihop helhetsbilden från stämningar och lösryckta scener. Men jag önskar att Svenskjävel hade haft ett tydligare fokus och låtit skeenden blivit mer komplicerade. Och så hoppas jag fortfarande på en mer heltäckande spelfilm eller TV-serie om ungdomar som arbetar i Norge; hur de lever, hur de förändras, hur de känner att det är dags att flytta tillbaka till Sverige och hur det blir då.
En del av förutsättningarna sipprar in i berättelsen, när man ser samlivet i det tätt packade svenskkollektivet där huvudpersonen bor. Dino, som hon kallas, har varit en av dem som festar extremt hårt, och har brutit armen på fyllan. Det gör att hon inte kan ta vilket jobb som helst, och hade kunnat vara början till en katastrof i jakten på korta inhopp. Men med både tur och list får hon chansen att vara barnvakt åt en jättesöt liten norsk trollunge som inte kan vara på dagis med feber.
Från det trånga, stökiga sammanboendet och det planlösa jobbsökandet hamnar Dino i en rymlig villa bland människor med ett (någorlunda) ordnat familjeliv. Jag hade velat se mer av kontrasten och vilken längtan det kan väcka i någon med både trasslig bakgrund och framtid, men Dino är nästan häpnadsväckande avslappnad inför allt som händer. Så snubblar hon också in i ett förhållande och fantastiskt osexiga sexscener med familjens pappa.
Jag tycker om att filmen inte bara fokuserar på Dino utan även på den norska pappan och framför allt dottern Ida som befinner sig i de tidiga, osäkra tonåren. Där är det åter igen så att filmen låter henne förhålla sig lugn inför allt som händer, trots att den visar att hon är med om en hel del riktigt jobbiga saker.
Man skall inte begära att en film skall strömlinjeforma och servera handlingen på ett fat, och ofta ger det mycket att plocka ihop helhetsbilden från stämningar och lösryckta scener. Men jag önskar att Svenskjävel hade haft ett tydligare fokus och låtit skeenden blivit mer komplicerade. Och så hoppas jag fortfarande på en mer heltäckande spelfilm eller TV-serie om ungdomar som arbetar i Norge; hur de lever, hur de förändras, hur de känner att det är dags att flytta tillbaka till Sverige och hur det blir då.
En film med intressant bakgrund och några bra one-liners. Lite ofärdig och mer relationsdrama än samhällsskildring.
SvaraRadera