Det är fint att nu få se ännu fler sidor av Louise Bourgeois konstnärskap. För sex år sedan visade Galleri Andersson/Sandström flera verk på tema kroppslighet och förälder-barn, och för tretton år sedan lät Kulturhuset i Stockholm oss se flera av hennes spindlar och köttsliga skulpturer som kombinerade upphängda/utdragna könsdelsliknande kroppar med saxar, något som såg ofta såg otäckt ut trots att de också tydligt var gjorda med ömhet.
I Moderna Muséets stora utställning dyker det upp fler teman ur Louise Bourgeois långa konstnärsbana. Där finns skulpturer av ansikten och kroppar i tyg, hårt stoppade, ofta sydda i en lapptäcksliknande stil som får dem att se halvfärdiga, skadade och reparerade ut. Där finns också långa, smala skulpturer som ibland föreställer människor, ibland är intressanta återkombinationer av lådor och annat ur verkligheten.
Det är intressant att se skisserna som har rubriken Naturstudier. Konturerna av blad har redan de det utdragna formatet som så många andra av Bourgeois verk; som att de hängts upp i en ände och dragits ur form av sin egen tyngd. Det är en viktig ledtråd till hur Bourgeois ser världen och väljer att avbilda den för oss.
Andra stora tavlor tilldragande gjorda i nyanser av rött som målats i tydliga streck eller fått fylla ut konturerna, ser ut att avbilda blodådror, celler och liknande - det livsviktiga som bygger upp vår kropp men är så litet att vi inte ser eller tänker på det i vår vardag. Lika vackra och fascinerande är tavlorna i samma stil där händer sträcks mot varandra över notpapper.
Människokroppar gestaltas som föremål att hantera, vardagsföremål samlas till familjer utan att antropomorfiseras av Louise Bourgeois händer. Alla verk tilltalar mig inte, men i den stora och sevärda utställningen finns det mycket som förbryllar, roar och berör.
Länk till Moderna Muséets sida om utställningen
I Moderna Muséets stora utställning dyker det upp fler teman ur Louise Bourgeois långa konstnärsbana. Där finns skulpturer av ansikten och kroppar i tyg, hårt stoppade, ofta sydda i en lapptäcksliknande stil som får dem att se halvfärdiga, skadade och reparerade ut. Där finns också långa, smala skulpturer som ibland föreställer människor, ibland är intressanta återkombinationer av lådor och annat ur verkligheten.
Det är intressant att se skisserna som har rubriken Naturstudier. Konturerna av blad har redan de det utdragna formatet som så många andra av Bourgeois verk; som att de hängts upp i en ände och dragits ur form av sin egen tyngd. Det är en viktig ledtråd till hur Bourgeois ser världen och väljer att avbilda den för oss.
Andra stora tavlor tilldragande gjorda i nyanser av rött som målats i tydliga streck eller fått fylla ut konturerna, ser ut att avbilda blodådror, celler och liknande - det livsviktiga som bygger upp vår kropp men är så litet att vi inte ser eller tänker på det i vår vardag. Lika vackra och fascinerande är tavlorna i samma stil där händer sträcks mot varandra över notpapper.
Människokroppar gestaltas som föremål att hantera, vardagsföremål samlas till familjer utan att antropomorfiseras av Louise Bourgeois händer. Alla verk tilltalar mig inte, men i den stora och sevärda utställningen finns det mycket som förbryllar, roar och berör.
Länk till Moderna Muséets sida om utställningen
Delar av utställningen var klart intressanta - gillade de olika sydda figurerna, kropparna och hur hon använt materialet. Gillade de textade tavlorna. Men ibland kände jag att jag saknade kunskap för att sätta in skisserna i ett sammanhang, maken o jag pratade om det efteråt om det var orätt mot konstnärenu på ngt vis att inte visa helheten.. funderade också över att hon int, väl, sattes in i ngt direkt konstnärligt, konsthistoriskt sammanhang att mycket i stället gavs en självbiografisk tolkning o förklaring. Tänker på hur tex verk av kvinnliga författare behandlats. Har ännu inte läst ngn recension av utställningen, eller hur den bedömts av de insatta.. Men intressant och spännande med de olika temana o materialen.
SvaraRaderaJo, visst hade man kunnat visa mer av Louise Bourgeois sammanhang med omvärlden, det har ni rätt i. Jag är ändå glad att ha fått se så många fler av hennes uttryckssätt. I utställningen för några år sedan, som också var stor och gedigen, fick man mest se spindlar, genitalier och saxar. Här fick vi se mycket mer! Bra att konstvärlden inte nöjde sig med spindlarna och genitalierna!
SvaraRadera