Filharmoniker spelar (mest) svenskt

Amanda Maier-Röntgen

Det var väldigt roligt att höra det första stycket, Stråkkvartett i A-dur (c:a 1880) av Amanda Maier-Röntgen, dels för att musiken var fin, och så för att det varit bortglömt. Tyvärr finns idag inte de sista sidorna av den första satsen (som är intensiv), så den hoppades över idag. Men satserna som var kvar visade ändå prov på stor variation och var genomgående melodiska och intressanta.

Så följde Stråkkvartett nr 1, (originalversionen från 1920) av Hilding Rosenberg. Det är ett verk med moderna klanger, inspirerat av Arnold Schönbergs tolvtonsteknik, men ändå inte svårlyssnat; det är nästan som att musiken sträcker sig ut mot lyssnaren och bjuder in till att dela dess värld. De fyra kunniga musikerna som stigit fram ur Kungliga Filharmonikernas led för den här konserten (Johannes Lörstad och Patrik Swedrup fiol, Arne Stenlund viola, Klas Gagge cello) spelade inlevelsefullt men tydligt, vilket lät musiken komma till sin rätt.

Efter paus tog Stefan Lindgren ensam plats vid flygeln och spelade den eldiga Mefistovals nr 1 av Franz Liszt. Det är ett eldigt och krävande stycke, och Lindgren spelade det med stor virtuositet. Men Liszt är ju inte svensk? Nej, men han träffade faktiskt Franz Berwald och uttryckte sin beundran för honom.

Så passande då att konsertens sista stycke var just Berwalds Pianokvintett nr 1 c-moll (1856)! Från den dundrande inledningen över de övriga melodiska satserna löpte de olika stämmorna med och mot varandra, stadigt men med stor livsglädje. Det var ett fint slut på en väl sammansatt konsert.